Barn till samme Far

Vilken härlig vårdag det har varit idag! Jag vaknade till kvittrande barnbarn, som sovit över hos oss, och förmiddagsfikat intogs på på den soliga balkongen, till småfåglarnas kvitter.

Sedan promenerade vi ned till Korskyrkan, en härligt varm församling, som en förlängd eller utvidgad familj.

Och vilken familj!

När barnen rusat ned till Skattkammaren, som söndagsskolan kallas, gick jag bort till lilla salen och simultantolkade predikan för en nigeriansk mamma. Till min stora lycka fick jag hålla hennes ljuvliga halvårsgamla dotter i famnen, medan jag översatte det som sades.

På raden framför satt ett gäng brasilianska fotbollsspelare. De har insett att vi svenskar är betydligt stillsammare när vi firar gudstjänst än vad de är vana vid hemifrån, men de verkar trivas gott i gemenskapen.

På andra håll i kyrkan fanns chilenare, vitryssar och en syrianska. Förutom ett antal svenskar i alla åldrar, i en underbar gemenskap.

Jag skulle gissa att den lyckokänsla som fyllt mig denna dag, när jag fått vara tillsammans med min familj, både den biologiska och den andliga, kanske i visst mått kan likna den kärlek vår himmelske Far har till oss, sin brokiga barnaskara.

Och nog finns det plats för ännu fler i den gemenskapen!