Religionsfrihet och respekt för andliga behov

Idag har jag varit på sångstunder på tre äldreboenden, något jag brukar medverka i några gånger om året. Jag ska inte förneka att jag själv tycker det är roligt att sjunga, men den främsta drivkraften är den glädje och tacksamhet jag ser hos pensionärerna över sångerna, andakten, gemenskapen - och kanske även avbrottet i de dagliga rutinerna.

Vi människor är sammansatta skapelser, med både fysiska, psykiska, sociala och andliga behov. Inte minst när man närmar sig livets slut är det särskilt viktigt att även de andliga och existentiella behoven tillgodoses.

Det är väl känt att sånger och traditioner från tidigare perioder av livet kan väcka slumrande minnen och skapa minnestrådar hos dementa eller förvirrade personer och på så vis bidra till ett inre lugn i en annars kanske kaotisk situation.

Ur det perspektivet blev jag först upprörd när jag hörde nyheten på Radio Kalmar om att man beslutat att pensionärerna på Klockargården i Borgholms kommun på Öland inte skulle få delta i andakterna. Inte skulle man väl förneka de gamla den möjligheten, bara för att det kan finnas andra religioner eller trosriktningar bland pensionärerna som bor där?

Nu visade det sig att socialnämndens beslut snarare gällde att det skulle vara frivilligt att delta i andakterna.

Det tycker jag är en självklarhet. I begreppet religionsfrihet ligger både rätten att utöva sin religion utan att trakasseras för det, lika väl som rätten att avstå. Man har rätt till respekt för sitt ställningstagande, oavsett om man är djupt troende, om ens religiösa tillhörighet snarast är förknippat med etnisk härkomst, om man är helt ointresserad av tro och andlighet eller om man är ateist.

I ett allt mer mångkulturellt Sverige är det rimligen en naturlig utveckling att det i allt högre grad kommer att finnas personer med olika religiös uppfattning på äldreboendena.

Men låt oss inte förledas att i en missriktad respekt för Jehovas vittnen, muslimer, buddister eller hinduer förbjuda kristna andakter på äldreboenden runt om i vårt land. Uppmana istället personalen att vara lyhörda och öppna för varje persons eget önskemål. Så kan vi kombinera sann religionsfrihet och respekten för människans behov av andlighet.

Läs mer i Dagen, och gärna Thorbjörn Larssons (tidigare direktor på Ersta diakoni, nu VD för Vårdalstiftelsen och kristdemokratisk politiker) uppfattning i en artikel med rubriken "Korkat att förbjuda andakterna" och här vad några pensionärer i Uppsala tycker om sångstunderna.