När jag imorse gjorde iordning frukostbrickan till mina barns far, så tänkte jag tillbaka på första gången vi firade Fars dag. Det var för trettio år sedan och min man förärades en orkidé från den lilla okända som växte i min mage. För visst var han far, även om barnet ännu inte hade sett dagens ljus! När vi i eftermiddags åt en afghansk gryta tillsammans med äldsta dotterns familj, så är det hon som bär en liten okänd i magen. Ett faderskap med mervärde, eller hur!
Det finns fler aspekter på faderskap.
Vid dagens gudstjänst hade Korskyrkan besök från Mariannelunds Folkhögskola, närmare bestämt InterConnect, en kurs för ungdomar från olika länder. Sju länder fanns representerade: Sverige, Ryssland, Vitryssland, Ukraina, Georgien, Armenien och Uzbekistan. En underbar bild på den himmelske Faderns stora och brokiga familj!
Sju nationaliteter på estraden - en härlig bild på syskongemenskap över nationsgränser!
Vid flera tillfällen genom åren har vår familj tagit emot praktikanter från InterConnect. Det har gett oss inblick i levnadsförhållanden som i vissa länder är så enormt olika våra:
Ytterst begränsade ekonomiska resurser, kraftigt beskurna möjligheter till högre studier eller välbetalda jobb för dem som är kristna, bevakning och angiveri, trakasserier och ibland ren förföljelse med brutala polisförhör.
Ändå växer kyrkorna, för man ser att det kristna livet innehåller något som vare sig kommunismen eller den postsovjetiska materialismen kan ge.
En av tjejerna berättade att när hon som tolvåring hade blivit kristen beskrev hon det som att hon blivit Pappas barn. Hon beskrev sin bild av Pappa ungefär så här:
Pappa är starkast i världen och är alltid där för att försvara mig.
Pappa älskar mig alltid, även när jag gjort bort mig.
Pappa tycker att jag är vackrast på jorden - näst efter mamma!
Pappa hittar på det galnaste buset och gör de mysigaste lägerbrasorna.
Jag älskar Pappa och kommer alltid att vara hans barn!
Nog blir man varm om hjärtat vid tanken på en sådan trygg fadersbild och gudsbild!
Samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka på några av de unga tjejer och killar jag mött som skolsköterska eller på annat sätt. Deras fadersbild har varit helt annorlunda, med en far som kanske varit hotfull, nyckfullt oförutsägbar och rent tyrannisk. Där barnet kanske tagit på sig ett vuxenansvar för att skydda mor.
Hjärtat gråter vid tanken på hur dessa barn berövas sin barndom. Jag är glad att samhället har arbetat fram sätt att skydda dem.
Måtte det finnas vuxna runt omkring, som ser dem och vågar gripa in, så att barnen kan få stöd att växa upp som någorlunda harmoniska individer, trots svåra upplevelser!
Det allra bästa är förstås när den trasiga fadersbilden kan upprättas och helas. Även sådana exempel finns. Nog inger det hopp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar