Interpellation till
Psykiatriansvariga landstingsrådet Linda Fleetwood (V) och primärvårdsansvariga landstingsrådet Jessica Rydell (MP)
Varför faller barn och unga med psykiatriska besvär mellan stolarna?
Den fysiska hälsan bland Sveriges barn och unga är generellt sätt god, men det är allt för många som mår psykiskt dåligt. Det kan yttra sig i nedstämdhet, depressioner eller självskadebeteende. Andra har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Trycket på barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) har ökat, samtidigt som organisationen brottas med underbemanning, vilket leder till långa utredningstider och fördröjd behandlingsstart.
Skolhälsovården saknar i de flesta kommuner resurser och kompetens för att utreda och behandla psykisk ohälsa. Det är tveksamt om utredning och behandling av psykisk sjukdom faller inom skollagens uppdragsbeskrivning om enklare sjukvårdande behandling. Primärvården har hittills i stort sett inte ägnat sig åt psykisk ohälsa hos barn och unga och har i nuläget knappast vare sig resurser eller kompetens för det. BUP, som hittills hanterat både lättare och allvarligare psykiska problem, övergår allt mer till att fokusera sina resurser mot barn och unga med svårare psykisk sjukdom.
I detta vakuum, mellan olika hälso- och sjukvårdande myndigheter, befinner sig sköra barn och unga. I länets tidningar har man kunnat läsa om hur skolungdom bollats mellan skolhälsovården och BUP, utan att få hjälp. Deras hälsotillstånd blir knappast bättre av att remitteras fram och tillbaka utan att tas omhand.
Socialstyrelsen har granskat hur barn och unga med psykiska besvär tas omhand i vårt län och konstaterade att uppdragsbeskrivningen för skola, primärvård och BUP vad gäller första linjens psykiatri är bristfällig. Vid ett möte i våras gav Socialstyrelsen landstinget och berörda kommuner i uppdrag att ta fram en tydlig rollfördelning mellan skolhälsovårdens, primärvårdens och BUP. Helt nyligen kom samma uppmaning gällande landstinget och Kalmarsunds Gymnasieförbund. Ändå förefaller det, utifrån medias rapportering, som att problemet inte lösts, utan oklarheterna består. Barn och unga tycks inte få den hjälp de behöver.
Det förekommer även att barn från norra länsdelen läggs in för sluten psykiatrisk vård på vuxenpsykiatrisk avdelning, då det enligt uppgift saknats barnpsykiatriska vårdplatser för så svårt sjuka barn. Ändå säger Linda Fleetwood (V) i Barometern den 9 september att det finns tillräckligt med barnpsykiatriska vårdplatser i Kalmar län.
Utifrån denna bakgrund önskar jag svar på följande frågor:
• Vilka konkreta åtgärder har ni vidtagit för att inte barn och unga med psykiska besvär ska falla mellan stolarna?
• Hur går arbetet med att i samförstånd med kommunerna beskriva vilken psykiatrisk vård som ska bedrivas av respektive huvudman?
• Om primärvården ska vara första linjen för psykiatrisk vård för skolungdom, vilka åtgärder planeras för att stärka kompetensen och hur ser tidplanen ut?
• Finns det skäl att överväga att inrätta barn- och ungdomspsykiatriska vårdplatser i norra länsdelen?
Vimmerby den 12 september 2011
Gudrun Brunegård
onsdag 21 september 2011
Farligt för psykiskt sjuk att ha kroppslig sjukdom
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) anordnade en konferens om jämlik vård och hälsa för en vecka sedan. Konferensen hölls i Kalmar. Temat var framför allt den ojämlikt fördelade hälsan, som gör att medellivslängden är högre i mera välbeställda stadsdelar och kortare i socialt utsatta områden.
Bland annat medverkade projektledaren Ingrid Schmidt från Socialstyrelsen. Hon lyfte fram psykiskt sjuka som en av de grupper i samhället som inte får likvärdig vård och behandling. Bland annat är det vanligare att psykiskt sjuka oftare dör i hjärtinfarkt än andra, och att psykiskt sjuka diabetiker oftare behöver genomgå amputation pga sena komplikationer.
Det finns säkert många delar i varför det är på det viset. I vissa fall kan det kanske vara svårare att tolka fysiska symptomen hos en psykiskt sjuk person. Man kanske exempelvis tolkar det som ett uttryck för den psykiska sjukdomen. Det behövs därför stärkt kompetens för att rätta till förhållandena.
För ett år sedan behandlade landstingsfullmäktige en motion av mig, på just detta tema. Motionen blev positivt mottagen och man skulle göra en inventering av behovet och vilka grupper som skulle komma ifråga.
Jag har därför idag lämnat in en fråga för att få höra vad som hänt sedan dess. Frågan ska besvaras i samband med landstingfullmäktige den 27 september. Texten följer nedan:
Fråga till
Landstingsrådet Lena Segerberg, landstingsrådet Linda Fleetwood och landstingsrådet Jessica Rydell
Vad har hänt efter motionen om höjd kompetens vid vården av psykiskt sjuka med samtidig somatisk sjukdom?
I september 2009 skrev jag en motion om behovet att höja den psykiatriska kompetensen inom den somatiska vården, samtidigt som jag lyfte det faktum att somatiska sjukdomar kan förekomma parallellt med psykisk sjukdom. En blandad sjukdomsbild kan vara svårtolkad och det är därför lika viktigt att läkare inom somatiken har en god grundkompetens i psykiatri, som att psykiatriker har god allmänkompetens i somatiska sjukdomar.
I en rapport från Socialstyrelsen i februari 2011 påtalas att det finns tydliga skillnader i vården av psykiskt sjuka personer med somatiska sjukdomar, jämfört med patienter som enbart har en somatisk sjukdomsbild. Exempelvis dör fler patienter efter hjärtinfarkt om de samtidigt lider av psykisk sjukdom och psykiskt sjuka diabetiker löper större risk för sena komplikationer som kan leda till amputation. Denna ojämlikhet i vården berördes vid SKL-konferensen Jämlik vård och hälsa i Kalmar den 15 september 2011, i ett föredrag av Ingrid Schmidt, projektledare på Socialstyrelsen.
Detta bekräftar behovet av att kombinera god somatisk och psykiatrisk kompetens hos den personal som vårdar psykiskt sjuka. För att förbättra mottagandet och omhändertagandet av patienter med parallella psykiatriska och somatiska problem finns således ett omfattande utbildningsbehov, vilket framhölls i motionen.
I svaret på motionen anförde Psykiatriförvaltningen följande:
”Det finns två sätt att närma sig problemet. Dels en kort utbildningsinsats riktad till all personal, som syftar till att höja den allmänna kompetensen, dels utveckla konsultationspsykiatrin som vi vet är mycket uppskattad, men varit svår att implementera som rutin i vården. Psykiatriförvaltningen anser att motionens intentioner är goda och värda att stödja. Det är också viktigt att representanter från samtliga förvaltningar deltar i planeringen av innehållet i utbildningen.”
Landstingsstyrelsen ställde sig för sin del positiv till motionens tankegångar om att förbättra den allmänpsykiatriska kompetensen inom hälso- och sjukvården. Styrelsen ansåg emellertid att ”innan en eventuell satsning kan genomföras krävs en noggrann genomlysning av den ekonomiska situationen. Vidare måste behovet av kompetenshöjande åtgärder närmare identifieras och tydliggöras liksom lämpliga målgrupper. Behovet av kompetenshöjande åtgärder får inrymmas i förvaltningarnas budget för utbildningsinsatser.” Dessa formuleringar fastställdes av landstingsfullmäktige för ett år sedan, den 28 september 2010.
Min fråga är nu, med anledning av att nu även Socialstyrelsen lyft problematiken, följande:
- Hur långt har man kommit med att identifiera behovet av kompetenshöjande åtgärder och tydliggöra lämpliga målgrupper, för att kunna genomföra nödvändiga utbildningsinsatser, i enlighet med landstingsfullmäktiges beslut?
Vimmerby den 21 september 2011
Gudrun Brunegård
Bland annat medverkade projektledaren Ingrid Schmidt från Socialstyrelsen. Hon lyfte fram psykiskt sjuka som en av de grupper i samhället som inte får likvärdig vård och behandling. Bland annat är det vanligare att psykiskt sjuka oftare dör i hjärtinfarkt än andra, och att psykiskt sjuka diabetiker oftare behöver genomgå amputation pga sena komplikationer.
Det finns säkert många delar i varför det är på det viset. I vissa fall kan det kanske vara svårare att tolka fysiska symptomen hos en psykiskt sjuk person. Man kanske exempelvis tolkar det som ett uttryck för den psykiska sjukdomen. Det behövs därför stärkt kompetens för att rätta till förhållandena.
För ett år sedan behandlade landstingsfullmäktige en motion av mig, på just detta tema. Motionen blev positivt mottagen och man skulle göra en inventering av behovet och vilka grupper som skulle komma ifråga.
Jag har därför idag lämnat in en fråga för att få höra vad som hänt sedan dess. Frågan ska besvaras i samband med landstingfullmäktige den 27 september. Texten följer nedan:
Fråga till
Landstingsrådet Lena Segerberg, landstingsrådet Linda Fleetwood och landstingsrådet Jessica Rydell
Vad har hänt efter motionen om höjd kompetens vid vården av psykiskt sjuka med samtidig somatisk sjukdom?
I september 2009 skrev jag en motion om behovet att höja den psykiatriska kompetensen inom den somatiska vården, samtidigt som jag lyfte det faktum att somatiska sjukdomar kan förekomma parallellt med psykisk sjukdom. En blandad sjukdomsbild kan vara svårtolkad och det är därför lika viktigt att läkare inom somatiken har en god grundkompetens i psykiatri, som att psykiatriker har god allmänkompetens i somatiska sjukdomar.
I en rapport från Socialstyrelsen i februari 2011 påtalas att det finns tydliga skillnader i vården av psykiskt sjuka personer med somatiska sjukdomar, jämfört med patienter som enbart har en somatisk sjukdomsbild. Exempelvis dör fler patienter efter hjärtinfarkt om de samtidigt lider av psykisk sjukdom och psykiskt sjuka diabetiker löper större risk för sena komplikationer som kan leda till amputation. Denna ojämlikhet i vården berördes vid SKL-konferensen Jämlik vård och hälsa i Kalmar den 15 september 2011, i ett föredrag av Ingrid Schmidt, projektledare på Socialstyrelsen.
Detta bekräftar behovet av att kombinera god somatisk och psykiatrisk kompetens hos den personal som vårdar psykiskt sjuka. För att förbättra mottagandet och omhändertagandet av patienter med parallella psykiatriska och somatiska problem finns således ett omfattande utbildningsbehov, vilket framhölls i motionen.
I svaret på motionen anförde Psykiatriförvaltningen följande:
”Det finns två sätt att närma sig problemet. Dels en kort utbildningsinsats riktad till all personal, som syftar till att höja den allmänna kompetensen, dels utveckla konsultationspsykiatrin som vi vet är mycket uppskattad, men varit svår att implementera som rutin i vården. Psykiatriförvaltningen anser att motionens intentioner är goda och värda att stödja. Det är också viktigt att representanter från samtliga förvaltningar deltar i planeringen av innehållet i utbildningen.”
Landstingsstyrelsen ställde sig för sin del positiv till motionens tankegångar om att förbättra den allmänpsykiatriska kompetensen inom hälso- och sjukvården. Styrelsen ansåg emellertid att ”innan en eventuell satsning kan genomföras krävs en noggrann genomlysning av den ekonomiska situationen. Vidare måste behovet av kompetenshöjande åtgärder närmare identifieras och tydliggöras liksom lämpliga målgrupper. Behovet av kompetenshöjande åtgärder får inrymmas i förvaltningarnas budget för utbildningsinsatser.” Dessa formuleringar fastställdes av landstingsfullmäktige för ett år sedan, den 28 september 2010.
Min fråga är nu, med anledning av att nu även Socialstyrelsen lyft problematiken, följande:
- Hur långt har man kommit med att identifiera behovet av kompetenshöjande åtgärder och tydliggöra lämpliga målgrupper, för att kunna genomföra nödvändiga utbildningsinsatser, i enlighet med landstingsfullmäktiges beslut?
Vimmerby den 21 september 2011
Gudrun Brunegård
onsdag 7 september 2011
Kalmar län starkast enat
Diskussionerna om vilken region vi i framtiden ska ingå i har gått in i en intensiv fas. Om vi inte själva lyckas hitta en god lösning tillsammans med våra grannlän, kommer vi med all säkerhet få se statens utredare Mats Sjöstrand rita en karta för den statliga länsindelningen. Förr eller senare kommer kommuner och landsting att anpassa sig efter de nya gränserna, men ännu en tid har vi alltså själva möjlighet att påverka vår framtid.
Jag hävdar att även om den senaste tidens positioneringar försvårar läget, så kan skickligt skötta förhandlingar garantera Kalmar län fortsatt status som säte för viktiga regionala institutioner.
Med största respekt för drivkraften hos den södra delen av länet att fortsätta samarbetet med Växjö och Karlskrona, lika väl som för övertygelsen i norra länsdelen att fortsätta att söka sig mot Linköping, så vill jag framhålla vikten av att hålla ihop Kalmar län.
Under ett drygt tiotal år har länet utvecklat ett samarbete, där ölänningar förstår att det som är bra för Västervik gynnar även dem, som delar av en helhet, och vice versa. Jag är övertygad om att länet som helhet har mest att vinna på att använda denna styrka i en kommande region.
Vad ser jag då kan bli följden av en delning, som talar för att hålla ihop länet?
Kalmar, som yttersta nordostliga utpost i en sydsvensk region kan få svårt att hävda sig i förhandlingar med Skåne. Kan någon på allvar tro att Malmö, Lund och Kristianstad, som redan gjort en fördelning av vilka institutioner som ska ligga var, kommer att släppa iväg någon till ett avlägset hörn, om samtidigt Växjö och Karlskrona pockar på motsvarande? Fråga kristianstadsborna hur mycket de tycker sig ha fått del av i nuvarande Region Skåne! Med Kalmar i södra delen av ett helt län blir förhandlingsläget helt annorlunda.
Oavsett var en delning av länet sker skulle Oskarshamn förlora viktiga delar av sitt patientunderlag, som idag kommer både från länets södra och norra delar. Det skulle underminera hela sjukhusets existens.
Västervik skulle vid en delning norr om Oskarshamn förlora hälften av sitt patientunderlag till kirurgi, ortopedi och förlossning. Med bara tiotalet mil till Linköping och Norrköping, i en situation där sannolikt även Nyköping och kanske även Eskilstuna och Katrineholm kommer att ingå i regionen, är det tveksamt om Västervik kan finnas kvar som akutsjukhus.
Om detta drabbar Västervik ökar risken att även nordvästra länet utarmas. På samma sätt som Kisa vårdcentral har nedrustats, kommer Vimmerby ha väldigt svårt att behålla de specialistmottagningar som idag finns i den gamla akutvårdsavdelningen.
Ett av de tunga argumenten för att bilda nya regioner är att ingå i en större enhet, som kan förhandla fram rättvisare fördelning av statliga infrastruktursatsningar och på så sätt bidra till ökad tillväxt i vårt hörn av landet. Med länet delat i två delar, med omkring hundra tusen invånare var, är risken överhängande att de nya regionerna knappast ens kommer att märka att vi har tillkommit, längst ut i de nya regionernas periferi.
Mitt tips är att vi har störst förutsättningar att förhandla till oss både regionala institutioner och satsningar på vägar, järnvägar och trafik i ett samarbete med Östergötland. De behöver vår folkmängd som underlag för sitt universitetssjukhus. Samarbetet med Karlskrona och Växjö kan mycket väl fortsätta på samma sätt som över nuvarande länsgränser.
Låt oss inte hasta åstad och enbart gå efter känslorna, åt vilket håll vi vill samarbeta i en kommande region. Låt oss istället fatta beslut efter en realistisk analys av läget och förutsättningarna. Vi har störst kraft om vi håller ihop.
Gudrun Brunegård
Landstingsråd (KD)
Jag hävdar att även om den senaste tidens positioneringar försvårar läget, så kan skickligt skötta förhandlingar garantera Kalmar län fortsatt status som säte för viktiga regionala institutioner.
Med största respekt för drivkraften hos den södra delen av länet att fortsätta samarbetet med Växjö och Karlskrona, lika väl som för övertygelsen i norra länsdelen att fortsätta att söka sig mot Linköping, så vill jag framhålla vikten av att hålla ihop Kalmar län.
Under ett drygt tiotal år har länet utvecklat ett samarbete, där ölänningar förstår att det som är bra för Västervik gynnar även dem, som delar av en helhet, och vice versa. Jag är övertygad om att länet som helhet har mest att vinna på att använda denna styrka i en kommande region.
Vad ser jag då kan bli följden av en delning, som talar för att hålla ihop länet?
Kalmar, som yttersta nordostliga utpost i en sydsvensk region kan få svårt att hävda sig i förhandlingar med Skåne. Kan någon på allvar tro att Malmö, Lund och Kristianstad, som redan gjort en fördelning av vilka institutioner som ska ligga var, kommer att släppa iväg någon till ett avlägset hörn, om samtidigt Växjö och Karlskrona pockar på motsvarande? Fråga kristianstadsborna hur mycket de tycker sig ha fått del av i nuvarande Region Skåne! Med Kalmar i södra delen av ett helt län blir förhandlingsläget helt annorlunda.
Oavsett var en delning av länet sker skulle Oskarshamn förlora viktiga delar av sitt patientunderlag, som idag kommer både från länets södra och norra delar. Det skulle underminera hela sjukhusets existens.
Västervik skulle vid en delning norr om Oskarshamn förlora hälften av sitt patientunderlag till kirurgi, ortopedi och förlossning. Med bara tiotalet mil till Linköping och Norrköping, i en situation där sannolikt även Nyköping och kanske även Eskilstuna och Katrineholm kommer att ingå i regionen, är det tveksamt om Västervik kan finnas kvar som akutsjukhus.
Om detta drabbar Västervik ökar risken att även nordvästra länet utarmas. På samma sätt som Kisa vårdcentral har nedrustats, kommer Vimmerby ha väldigt svårt att behålla de specialistmottagningar som idag finns i den gamla akutvårdsavdelningen.
Ett av de tunga argumenten för att bilda nya regioner är att ingå i en större enhet, som kan förhandla fram rättvisare fördelning av statliga infrastruktursatsningar och på så sätt bidra till ökad tillväxt i vårt hörn av landet. Med länet delat i två delar, med omkring hundra tusen invånare var, är risken överhängande att de nya regionerna knappast ens kommer att märka att vi har tillkommit, längst ut i de nya regionernas periferi.
Mitt tips är att vi har störst förutsättningar att förhandla till oss både regionala institutioner och satsningar på vägar, järnvägar och trafik i ett samarbete med Östergötland. De behöver vår folkmängd som underlag för sitt universitetssjukhus. Samarbetet med Karlskrona och Växjö kan mycket väl fortsätta på samma sätt som över nuvarande länsgränser.
Låt oss inte hasta åstad och enbart gå efter känslorna, åt vilket håll vi vill samarbeta i en kommande region. Låt oss istället fatta beslut efter en realistisk analys av läget och förutsättningarna. Vi har störst kraft om vi håller ihop.
Gudrun Brunegård
Landstingsråd (KD)
onsdag 31 augusti 2011
Utöya, amerikansk retorik och budgetprioriteringar
Reformer för unga ger bättre politiskt klimat
Avd: Ledare | Datum: 24 augusti 2011
LEDARE. Det har varit en minst sagt omtumlande sommar, som ställt flera viktiga etiska frågor på sin spets.
De ofattbara händelserna i Oslo och Utøya illustrerar tydligt behovet av att fokusera barns och ungas uppväxtvillkor, som Kristdemokraternas riksting beslutade i Umeå. En ung man i dryga trettioårsåldern, Anders Ehring Breivik, utlöser en bomb i en regeringsbyggnad med flera dödsoffer som följd. Sedan beger han sig till en ö, där ett politiskt parti har ungdomsläger. Där skjuter han kallblodigt ned ett sjuttiotal unga människor. Han vill på så sätt straffa det politiska systemet, som han tycker har släppt in alltför många invandrare.
Utan att ha dykt på djupet i Breiviks personlighet, så framgår ändå tydligt att något gått förfärande snett i hans personlighetsutveckling.
Utan fadersgestalt
Brottmålsadvokat Peter Althin, KD, har sagt att många brottslingar har vuxit upp utan en närvarande fadersgestalt. Själv rös jag när jag läste Breiviks fars uttalande. Han hade inte träffat sin son sedan tonåren och kommenterade efter dådet att det hade varit bättre om sonen tagit sitt eget liv.
Oavsett köksbordspsykologiska spekulationer kring Breiviks familj och uppväxt, så torde man kunna konstatera att det norska samhällets grundvärderingar, om varje människas unika och lika värde, oavsett ursprung, inte har lyckats tränga in, införlivas och bli en omistlig del av Breiviks personlighet.
Obama som muslim
Nyheten om den norska massakern nådde mig när min man och jag precis hade anlänt till Washington. Dramat tycks ha utspelat sig ungefär när vi flög över norskt luftrum. Det var surrealistiskt att dagen därpå vandra förbi Newseum och se hur förstasidorna i all världens press fylldes av rapporter från den lilla norska ön.
Flera republikanska kommentarer tog fasta på Breiviks beskrivning av sig själv som kristen och att dådet var avsett som ett första steg för att rädda Norge från ”den muslimska invasionen”. Medier från samma sfär beskriver Obama som muslim. Man skapar en associationskedja som på ett förrädiskt sätt förknippar presidenten med islamistiska terrorister.
Propagandan är uppenbarligen verkningsfull. Vi mötte flera exempel på varma kristna som svalt påståendena om presidenten som muslim, trots att en mycket respekterad kyrkoledare, Bill Hybels, är hans andlige rådgivare.
Det ger skäl att reflektera över vilken etik som råder i den amerikanska politiken, när det är mer intressant att svartmåla presidenten än att ge en objektiv och saklig bild.
Striden om det amerikanska lånetaket ger även skäl att fundera över balansen mellan solidaritet och förvaltarskap. Det tycks vara viktigare att förödmjuka president Obama politiskt, än att ta ansvar för sitt lands ekonomi, när man vecka efter vecka vägrar ge med sig en tum, medan presidenten gör sitt yttersta för att hitta en kompromiss.
Basal sjukvård
Är det rimligt att 47 miljoner amerikaner saknar sjukförsäkring och riskerar att dö för att sjukhusen vägrar öppna dörren för dem? För oss svenska kristdemokrater är det knappast märkligt att demokraterna genomfört en reform som åtminstone täcker den mest basala, grundläggande sjukvården. Tänk bara på hur vi kämpar för att rätta till luckorna i det svenska sjukförsäkringssystemet, så att ingen enda ska hamna utanför.
Förbättra för de sämst ställda
I svallvågorna kring den internationella ekonomiska krisen har Moderaterna aviserat att den svenska budgeten måste stramas åt. Ett nytt jobbskatteavdrag är inte aktuellt.
Det är viktigt att noggrant överväga hur det kvarvarande reformutrymmet ska användas. Vi är många som vill se fortsatta skattesänkningar för att förbättra tillvaron för de sämst ställda pensionärerna.
Högst prioriterat är nog ändå att förbättra barns och ungdomars uppväxtmiljö. Skola, värdegrund, nollvision för mobbning, minskat ekonomiskt och socialt utanförskap, förbättrade möjligheter för ungdomar att komma in på arbetsmarknaden.
Vi vill inte att fler ungdomar ska hamna snett. Vi vill inte se ett nytt Utøya.
Gudrun Brunegård
Artikel är utskriven från Kristdemokraten.
Du hittar artikeln på adressen:
http://www.kristdemokraten.se/article.asp?Article_Id=31298
Avd: Ledare | Datum: 24 augusti 2011
LEDARE. Det har varit en minst sagt omtumlande sommar, som ställt flera viktiga etiska frågor på sin spets.
De ofattbara händelserna i Oslo och Utøya illustrerar tydligt behovet av att fokusera barns och ungas uppväxtvillkor, som Kristdemokraternas riksting beslutade i Umeå. En ung man i dryga trettioårsåldern, Anders Ehring Breivik, utlöser en bomb i en regeringsbyggnad med flera dödsoffer som följd. Sedan beger han sig till en ö, där ett politiskt parti har ungdomsläger. Där skjuter han kallblodigt ned ett sjuttiotal unga människor. Han vill på så sätt straffa det politiska systemet, som han tycker har släppt in alltför många invandrare.
Utan att ha dykt på djupet i Breiviks personlighet, så framgår ändå tydligt att något gått förfärande snett i hans personlighetsutveckling.
Utan fadersgestalt
Brottmålsadvokat Peter Althin, KD, har sagt att många brottslingar har vuxit upp utan en närvarande fadersgestalt. Själv rös jag när jag läste Breiviks fars uttalande. Han hade inte träffat sin son sedan tonåren och kommenterade efter dådet att det hade varit bättre om sonen tagit sitt eget liv.
Oavsett köksbordspsykologiska spekulationer kring Breiviks familj och uppväxt, så torde man kunna konstatera att det norska samhällets grundvärderingar, om varje människas unika och lika värde, oavsett ursprung, inte har lyckats tränga in, införlivas och bli en omistlig del av Breiviks personlighet.
Obama som muslim
Nyheten om den norska massakern nådde mig när min man och jag precis hade anlänt till Washington. Dramat tycks ha utspelat sig ungefär när vi flög över norskt luftrum. Det var surrealistiskt att dagen därpå vandra förbi Newseum och se hur förstasidorna i all världens press fylldes av rapporter från den lilla norska ön.
Flera republikanska kommentarer tog fasta på Breiviks beskrivning av sig själv som kristen och att dådet var avsett som ett första steg för att rädda Norge från ”den muslimska invasionen”. Medier från samma sfär beskriver Obama som muslim. Man skapar en associationskedja som på ett förrädiskt sätt förknippar presidenten med islamistiska terrorister.
Propagandan är uppenbarligen verkningsfull. Vi mötte flera exempel på varma kristna som svalt påståendena om presidenten som muslim, trots att en mycket respekterad kyrkoledare, Bill Hybels, är hans andlige rådgivare.
Det ger skäl att reflektera över vilken etik som råder i den amerikanska politiken, när det är mer intressant att svartmåla presidenten än att ge en objektiv och saklig bild.
Striden om det amerikanska lånetaket ger även skäl att fundera över balansen mellan solidaritet och förvaltarskap. Det tycks vara viktigare att förödmjuka president Obama politiskt, än att ta ansvar för sitt lands ekonomi, när man vecka efter vecka vägrar ge med sig en tum, medan presidenten gör sitt yttersta för att hitta en kompromiss.
Basal sjukvård
Är det rimligt att 47 miljoner amerikaner saknar sjukförsäkring och riskerar att dö för att sjukhusen vägrar öppna dörren för dem? För oss svenska kristdemokrater är det knappast märkligt att demokraterna genomfört en reform som åtminstone täcker den mest basala, grundläggande sjukvården. Tänk bara på hur vi kämpar för att rätta till luckorna i det svenska sjukförsäkringssystemet, så att ingen enda ska hamna utanför.
Förbättra för de sämst ställda
I svallvågorna kring den internationella ekonomiska krisen har Moderaterna aviserat att den svenska budgeten måste stramas åt. Ett nytt jobbskatteavdrag är inte aktuellt.
Det är viktigt att noggrant överväga hur det kvarvarande reformutrymmet ska användas. Vi är många som vill se fortsatta skattesänkningar för att förbättra tillvaron för de sämst ställda pensionärerna.
Högst prioriterat är nog ändå att förbättra barns och ungdomars uppväxtmiljö. Skola, värdegrund, nollvision för mobbning, minskat ekonomiskt och socialt utanförskap, förbättrade möjligheter för ungdomar att komma in på arbetsmarknaden.
Vi vill inte att fler ungdomar ska hamna snett. Vi vill inte se ett nytt Utøya.
Gudrun Brunegård
Artikel är utskriven från Kristdemokraten.
Du hittar artikeln på adressen:
http://www.kristdemokraten.se/article.asp?Article_Id=31298
Unga vuxna i Västervik - Kejsarens nya kläder i nutid?
Före sommaren stängdes Unga vuxna-mottagningen i Västervik. Enligt ledningen för psykiatrin skulle den öppnas igen efter sommaruppehållet.
Nu tycks det vara olika bud om vad man menar med att Unga vuxna-mottagningen är öppen. Enligt personalen som jobbade där före stängningen är den fortfarande inte öppnad, men enligt ledningen har den öppnat.
Är det vi ser ett rödgrönt försök till illusionstrick - "Säg att något finns tillräckligt kraftfullt, så finns det"?
I mina öron låter det som Kejsarens nya kläder i ny tappning.
Unga vuxna-mottagningen är ett samverkansprojekt mellan socialtjänsten i Västerviks kommun och landstingets barn- och ungdomspsykiatri. Det finns särskilda lokaler i ett "eget" hus på lasarettsområdet.
Nu tycks det vara olika bud om vad man menar med att Unga vuxna-mottagningen är öppen. Enligt personalen som jobbade där före stängningen är den fortfarande inte öppnad, men enligt ledningen har den öppnat.
Är det vi ser ett rödgrönt försök till illusionstrick - "Säg att något finns tillräckligt kraftfullt, så finns det"?
I mina öron låter det som Kejsarens nya kläder i ny tappning.
Unga vuxna-mottagningen är ett samverkansprojekt mellan socialtjänsten i Västerviks kommun och landstingets barn- och ungdomspsykiatri. Det finns särskilda lokaler i ett "eget" hus på lasarettsområdet.
söndag 24 juli 2011
Frihet och demokrati värda att kämpa för
Några timmar efter att jag nåtts av nyheten om illdåden i Norge är jag sorgsen och bestört. Attentaten är ett besinningslöst angrepp på demokratin. Så fjärran från det samhälle jag vill vara med och bygga, med respekt för våra medmänniskor och varandras egenheter, i medvetenhet om att varje människa är unik och oersättlig.
Så många liv som gått tillspillo - men måtte det inte vara i onödan; låt dem påminna oss om att ta vara på varandra och livet så länge vi har det, låt dem påminna oss om att frihet och demokrati är värda att kämpa för.
Som amerikanarna uttrycker det på något monument: "Freedom is not free".
Så många liv som gått tillspillo - men måtte det inte vara i onödan; låt dem påminna oss om att ta vara på varandra och livet så länge vi har det, låt dem påminna oss om att frihet och demokrati är värda att kämpa för.
Som amerikanarna uttrycker det på något monument: "Freedom is not free".
torsdag 14 juli 2011
Läkarstudenter med förhinder
Jag har mer än en gång, senast i samband med Kristdemokraternas riksting, kritiserat att tidigare regeringar hållit tillbaka intagningen till läkarutbildningarna, trots att man mycket lätt kunnat räkna ut kommande rekryteringsbehov för att hålla jämna steg med kommande pensionsavgångar.
Resultatet ser vi nu, med läkarbrist på många håll, både i landet och länet. Det blir extra tydligt så här på sommaren, under semestertider, då mycket går på halvfart.
Det är lång leveranstid på specialistläkare. Först elva terminers utbildning, därefter två års allmäntjänstgöring innan man kan få ut sin legitimation. Tidigast efter sju och ett halvt år kan man alltså börja sin specialistutbildning, som vanligen tar fyra-fem år. Men inte ens efter dessa tolv-tretton år (om inte längre, ifall man gjort studieuppehåll för föräldraledighet, forskning eller en tids vikarierande tjänstgöring) så är man fullfjädrad som specialistläkare.
En konsekvens av den allt för restriktiva utbildningssituationen är att landstingen tvingas rekrytera läkare från andra länder för att klara vår bemanning, samtidigt som svenska studenter åker utomlands för att studera medicin. Dubbelt upp parasiterar vi alltså på andra länders läkarutbildningar. Det kan knappast kallas solidariskt.
Därför är det bra att Alliansregeringen äntligen ökat intagningen till läkarutbildningen, även om vi alltså får vänta bortåt femton år på produkten.
Samtidigt har Socialstyrelsen en regel som hindrar svenska utlandsstudenter att vikariera som underläkare i Sverige innan de fått sin läkarlegitimation i utbildningslandet. De kan tjänstgöra som undersköterskor och sjuksköterskor, men inte som läkare, ens när bara någon enstaka termin återstår av utbildningen. Det är betydligt hårdare än gentemot svenska läkarstudenter, som kan vikariera inom de områden som de betat av i utbildningen.
Det förefaller tämligen inkonsekvent i mina ögon; Under utbildningstiden litar vi inte på att andra länder har tillräckligt hög kvalitet för att motsvara våra krav, men direkt efter utbildningen är utlandsstudenterna välkomna hem. Men eftersom de inte fått chans att under loven komma in i det svenska sättet att arbeta, så kanske de väljer bort det alternativet när de slutfört sina studier.
Detta måste rimligen ses över! Denna fråga kommer jag att föra vidare i mina kontakter med riksdagen och socialdepartementet, lita på det.
Resultatet ser vi nu, med läkarbrist på många håll, både i landet och länet. Det blir extra tydligt så här på sommaren, under semestertider, då mycket går på halvfart.
Det är lång leveranstid på specialistläkare. Först elva terminers utbildning, därefter två års allmäntjänstgöring innan man kan få ut sin legitimation. Tidigast efter sju och ett halvt år kan man alltså börja sin specialistutbildning, som vanligen tar fyra-fem år. Men inte ens efter dessa tolv-tretton år (om inte längre, ifall man gjort studieuppehåll för föräldraledighet, forskning eller en tids vikarierande tjänstgöring) så är man fullfjädrad som specialistläkare.
En konsekvens av den allt för restriktiva utbildningssituationen är att landstingen tvingas rekrytera läkare från andra länder för att klara vår bemanning, samtidigt som svenska studenter åker utomlands för att studera medicin. Dubbelt upp parasiterar vi alltså på andra länders läkarutbildningar. Det kan knappast kallas solidariskt.
Därför är det bra att Alliansregeringen äntligen ökat intagningen till läkarutbildningen, även om vi alltså får vänta bortåt femton år på produkten.
Samtidigt har Socialstyrelsen en regel som hindrar svenska utlandsstudenter att vikariera som underläkare i Sverige innan de fått sin läkarlegitimation i utbildningslandet. De kan tjänstgöra som undersköterskor och sjuksköterskor, men inte som läkare, ens när bara någon enstaka termin återstår av utbildningen. Det är betydligt hårdare än gentemot svenska läkarstudenter, som kan vikariera inom de områden som de betat av i utbildningen.
Det förefaller tämligen inkonsekvent i mina ögon; Under utbildningstiden litar vi inte på att andra länder har tillräckligt hög kvalitet för att motsvara våra krav, men direkt efter utbildningen är utlandsstudenterna välkomna hem. Men eftersom de inte fått chans att under loven komma in i det svenska sättet att arbeta, så kanske de väljer bort det alternativet när de slutfört sina studier.
Detta måste rimligen ses över! Denna fråga kommer jag att föra vidare i mina kontakter med riksdagen och socialdepartementet, lita på det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
