Vad vore livet utan advent och jul, påsk och pingst och midsommar? Och vad vore tillvaron utan högtider och de gemensamma referensramar som traditionerna ger?
Det kan man verkligen undra i dessa tider, då debattens vågor går höga i frågan om huruvida skolavslutningar kan hållas i kyrkan utan att barn tar skada (!). Hur man nu skulle kunna ta skada av att få en förklaring, i sitt sammanhang, till varför vi tänder adventsljus i väntan på julens ankomst och varför vi hänger adventsstjärnor i fönstren.
Perspektivet blir lite märkligt, när man i argumentationen ibland hänvisar till att det bor så många muslimer i landet och att de skulle kunna ta illa upp och därför inte skulle kunna delta i avslutningen, om den hålls i en kyrkolokal. Särskilt med tanke på att många muslimska företrädare säger att de inte har något emot att barnen genom sådana kyrkobesök får en ökad insikt om den kristna trons betydelse i historien och kulturen. Man menar istället att en sådan förståelse om den egna kulturen är en god grund för att kunna respektera andras kulturer.
Märkligt också med tanke på hur allmänt spritt och accepterat som KASAM-begreppet är, Känslan Av SAMmanhang, med delkomponenterna Begriplighet, Meningsfullhet och Hanterbarhet. I begreppet begriplighet ligger att man uppfattar det som händer i tillvaron som förutsägbart, begripligt och strukturerat.
Aaron Antonovsky, som myntade begreppet, beskriver i boken "Hälsans mysterium" att denna känsla av sammanhang hos olika personer kan ha sin grund i exempelvis en religiös övertygelse, en politisk ideologi eller någon annan stark samhörighet. Han beskriver i boken hur han kunnat se att personer med stark känsla av sammanhang klarar kriser och prövningar i livet bättre än personer med svag känsla av sammanhang.
Mycket i vår moderna värld kan vara oförutsägbart och förvirrande. Man kan se att den psykiska ohälsan hos framför allt unga ökar. Många känner sig rotlösa.
Tänk om en del av detta kan hänga ihop med att många idag saknar känslan av sammanhang, att man inte känner samhörighet och förankring i vårt gemensamma förflutna, den historiskt-religiöst-kulturella bakgrund som format mycket av vårt tänkande och våra lagar, och som skildras i litteratur, konst och musik.
Ibland använder föreläsare en sorts diagram för att illustrera olika länder ur en gradvis skala med traditionella värderingar kontra sekulära-rationella värderingar på den ena axeln och hur samhället domineras av frågor som handlar om ren överlevnad kontra självförverkligande på den andra. Den västerländska världen hamnar då i den övre, högra kvadranten, med Sverige som det mest sekulärt-självförverkligande samhället.
Utifrån hur vi brukar läsa diagram tolkar många detta som att vi i Sverige har uppnått den högsta nivån för vad som måhända är livets mål. I den motsatta kvadranten finns länder med ekonomisk fattigdom, men där människorna av nödens tvång bryr sig om varandra och där andlighet ses som något naturligt.
Men vad är det som säger att det är något gott, att ett samhälle präglas av ett materialistiskt-sekulärt förhållningssätt till tillvaron, där individualismen är stark och varje människa ska klara sig själv?
Ser man det ur ett globalt perpektiv, så är vi ganska ensamma uppe i vårt ensliga, indiviualistiska hörn. En stor del av jordens befolkning finns i den "nedre" delen av diagrammet. Självhävdelsen skulle nog vara orimligt stor om vi inbillade oss att vi ensamma skulle ha uppnått den högsta meningen med livet.
Är det då inte dags att komma bort från den religionsfobi, för att inte säga kristendomsfobi, som präglar det svenska samhället idag?
Det är knappast farligt för barn att delta i skolaktiviteter i kyrkan. Med kloka lärare som förbereder eleverna på vad de kommer att möta, som förklarar att det är upp till var och en att ta till sig det man hör och ser, och med kloka präster och pastorer som visar respekt för besökarnas integritet, så tror jag inte att det kan vara skadligt att sjunga med i Stilla Natt eller ens att höra välsignelsen. Det kanske rent av skulle kunna bidra till att stärka känslan av sammanhang, KASAM.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar