Försumma inte sakpolitiken för regionfrågan!

Vid årsmötet i Tranås talade jag på temat "Från Tanzania till Region Östra Götaland"

Regionfrågan är förvisso viktig för att klara hälso- och sjukvårdens utveckling på sikt, med högteknologi och nya läkemedel som kan behandla och förbättra livskvaliteten på tidigare svårbehandlade eller ej behandlingsbara tillstånd. Vi behöver en större folkmängd bakom våra krav på likvärdig infrastruktur och regional utveckling som i andra delar av landet.

I Jönköpings län har man beslutat att ansöka om att få bilda egen region. I ett andra steg tänker sig partierna möjligheten att gå vidare och vidga gränserna i ett större geografiskt område, med nuvarande sjukvårdsregion som grund, dvs Jönköping, Östergötland och Kalmar län, med öppenhet för Kronoberg, Blekinge och Halland. En Region Östra Götaland är alltså en möjlighet 2019.

Men under tiden har kanske Kalmar län gått vidare, enligt den avsiktsförklaring som gjordes före jul att bilda en sydsvensk region tillsammans med Kronoberg, Blekinge och Skåne. Nu återstår att se vad som händer i Skåne, där vissa partier sagt ifrån att de inte vill se en sådan region. I Kronoberg där vissa partier och vissa kommuner markerat en avvikande uppfattning. I Kalmar län där fyra kommuner sagt att de inte vill vara med i en sydsvensk region.

Och på riksplanet, där den statlige utredaren Mats Sjöstrand nu säger att han inte avser att slå samman län utan istället samordnar funktionerna. Samtidigt antyder han att ett sådant förslag i första steget förmodligen inte kommer att inbegripa Skåne.

Det är således en öppen fråga hur det blir med regionerna. Frågan är också om vi politiker ägnar frågan allt för stor kraft och glömmer bort att jobba med sakpolitiken. Det folkliga engagemanget för större regioner är försumbar. Bortsett från alla som talar om fördelarna med ett enat Småland, nu senast Smålands Idrottsförbund.

Ungefär detta var mina reflektioner kring regionfrågan, när jag häromkvällen talade på årsmötet hos Kristdemokraterna i Tranås. Därefter övergick jag till att tala om Kristdemokraterna som partiet med den bästa politiken:

Ideologi med kristen grund, men uttryckt på ett sätt som kan tilltala de flesta. De bärande principerna handlar om människovärde, solidaritet, förvaltarskap – och ofullkomlighet! Kristdemokratin ser ett samhälle byggt underifrån, med tilltro till personens förmåga och kompetens.

Barn – familj – äldre – sjuka är särskilda hjärteområden. Rikstinget 2011 pekade ut
Barn och ungas uppväxtvillkor som särskilt fokusområde. Det inbegriper familjepolitik, skola och utbildning, ungdomsarbetslöshet och ungdomskriminalitet.

För en vecka sedan överlämnades en familjepolitisk rapport, som nu är på remiss i lokalavdelningarna. Några huvudpunkter där är utbyggd föräldraförsäkring med friare uttag i tre år, barnomsorgspeng för egna barn, barnskatteavdrag för familjer som inte utnyttjar kommunal barnomsorg.

När nu partiledarfrågan är avklarad är det min förhoppning att vi nu ska kunna fokusera på att föra ut vår politik igen, så att väljarna ser att Kristdemokraterna är ett fräscht alternativ i svensk politik.

Samtalet efter mitt anförande lyfte också behovet av att också damma av vår utmärkta miljöpolitik också, ett område som engagerar många.


"Lycka till och tack för mig!"