Föräldrar viktiga - även för unga brottslingar

Det har nu gått några dagar sedan Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund höll sitt tal i Almedalen. Utifrån det utpekade fokusområdet, barns och ungas uppväxtvillkor, rörde sig huvuddelen av talet kring sådana frågor.

Bland annat lyfte han problematiken kring ungdomsbrottslighet och menade att samhället måste vara tydligt i att det inte är ok att begå brott och att rättsprocessen inte ska dra ut på tiden, utan vara nära kopplat till själva brottet. Ungdomsdomstolar finns ju redan på en del håll.

Han väckte också ett nytt förslag för att understryka föräldraansvaret, då unga personer åtalas och ställs inför rätta. Bland annat föreslog han att föräldrar ska vara skyldiga att vara närvarande vid omyndiga barns rättegång, på motsvarande sätt som brottsoffer och vittnen.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. En rad tidningar kommenterar förslaget, bland annat Dagens Nyheter , Aftonbladet och Expressen. Flera skribenter tolkar det som "batongpolitik" och "hårdare tag" mot unga.

Då tycker jag att man missat själva poängen med förslaget.

Kristdemokraterna har alltid betonat föräldrarnas betydelse för barnet och familjens betydelse i samhället. Det är i den nära gemenskapen mellan barn och föräldrar som barnets identitet formas, trygghet skapas och rättskänsla växer fram. Som förälder har man ett ansvar för sitt barn. Juridiskt sträcker sig föräldraansvaret till dess barnet fyllt 18 år eller gått ut skolan.

Många som jobbar med brottslingar, exempelvis advokaten Peter Althin (KD) och förra fängelsechefen Ann-Marie Grünewald, vittnar om att många fängelsekunder vuxit upp med fysiskt eller psykiskt frånvarande fäder.

Visst finns det familjer som fungerar dåligt, som har problem och som inte förmår se och möta sitt barns behov. I enstaka fall kan en familj rent av vara destruktiv. I sådana fall behöver naturligtvis samhället gå in med hjälp och stöd, för att den ska fungera så bra som möjligt för ett barn att växa upp i. I undantagsfall kan ett barn behöva få ett familjehem. Men en haltande föräldrakontakt är ändå oftast bättre än ingen alls.

Den övergivenhet och känsla av att vara sviken, som präglar en del barn som vuxit upp med bristande föräldrakontakt, kan i vissa fall vara drivfjädern till att ta till värre och värre saker för att bli sedda och bekräftade. I själva verket kan detta vara själva roten till vissa ungdomars brottslighet.

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst." (Hjalmar Söderberg i Doktor Glas)

Det är i det perspektivet jag vill se förslaget att göra föräldrarna skyldiga att medverka när barnet hamnat snett i livet.