När jag går igenom den rödgröna landstingsmajoritetens budgetförslag noterar jag till min stora förvåning och glädje, att den iskalla hand och de sperop jag mött när jag talat om behovet av ambulanshelikopter i vårt långsmala län nu har bytts i ett halvt tillmötesgående.
Så här står det: "En nationell organisation för ambulanshelikoptrar och ambulansflygplan föreslås vilket ger en rad fördelar. Ett arbete med politisk förankring och konkretisering av ett projekt som ska driva arbetet vidare kommer att utarbetas."
Det visar att ett aktivt och enträget arbete från oss kristdemokrater lönar sig.
onsdag 17 oktober 2012
måndag 15 oktober 2012
Äntligen ökas AT-platserna!
Västerviks sjukhus är det populäraste sjukhuset i Sverige för nyutbildade läkare att göra sin AT-tjänst på. Det har gjort att söktrycket har varit enormt. Ändå har man bara tagit emot en handfull.
I våras var det över 80 sökande till fyra platser. Vid samtal med sjukhusledningen gjorde man bedömningen att man utan vidare, utan att påverka kvaliteten skulle kunna ta emot dubbelt så många AT-läkare. Med smart planering skulle man med all sannolikhet kunna ta emot fler. Det var ekonomin som satte gränser. Samtidigt är antalet nöjda utbildningsläkare som trivs i länet en nyckel till att komma till rätta med den rådande läkarbristen på sikt.
I våras ställde jag därför frågan i en interpellation till den rödgröna majoriteten i landstinget, om de var beredda att ge direktiv om att öka antalet AT-platser, och därmed bidra till att trygga läkarrekryteringen på längre sikt. Frågan har sedan debatterats i fullmäktige även i september. Då hade årets AT-rankning befäst Västerviks ledning ännu ett år, och Oskarshamns sjukhus hade tagit sig upp till den 16:e populäraste sjukhuset bland AT-läkarna.
Därför är det glädjande att läsa dagens Barometern-OT (tyvärr inte på webben), där personalutskottets ordförande Yvonne Hagberg (S) berättar att man nu har för avsikt att öka antalet AT-platser med åtta nya tjänster. Frågan är bara om man inte är väl försiktigt.
I våras var det över 80 sökande till fyra platser. Vid samtal med sjukhusledningen gjorde man bedömningen att man utan vidare, utan att påverka kvaliteten skulle kunna ta emot dubbelt så många AT-läkare. Med smart planering skulle man med all sannolikhet kunna ta emot fler. Det var ekonomin som satte gränser. Samtidigt är antalet nöjda utbildningsläkare som trivs i länet en nyckel till att komma till rätta med den rådande läkarbristen på sikt.
I våras ställde jag därför frågan i en interpellation till den rödgröna majoriteten i landstinget, om de var beredda att ge direktiv om att öka antalet AT-platser, och därmed bidra till att trygga läkarrekryteringen på längre sikt. Frågan har sedan debatterats i fullmäktige även i september. Då hade årets AT-rankning befäst Västerviks ledning ännu ett år, och Oskarshamns sjukhus hade tagit sig upp till den 16:e populäraste sjukhuset bland AT-läkarna.
Därför är det glädjande att läsa dagens Barometern-OT (tyvärr inte på webben), där personalutskottets ordförande Yvonne Hagberg (S) berättar att man nu har för avsikt att öka antalet AT-platser med åtta nya tjänster. Frågan är bara om man inte är väl försiktigt.
fredag 12 oktober 2012
Specialistsjuksköterskors utbildningsvillkor i fokus
Under Specialistsjuksköterskans dag, anordnad av Dagens Medicin, Vårdförbundet och Svensk sjuksköterskeförening, gick diskussionens vågor höga om hur kompetensen i vården ska höjas, och hur sjuksköterskor ska motiveras att specialistutbilda sig, för att säkra vårdens kvalitet och kontinuitet inför kommande pensionsavgångar.
Dagens Medicins chefredaktör Mikael Nestius var moderator under paneldiskussionen. I panelen ingick från vänster Ania Willman, Svensk sjuksköterskeförening, Lena Hallengren (S), vice ordförande i riksdagens socialutskott, Alf Jönsson, landstingsdirektör i Kalmar län, Lars-Erik Holm, generaldirektör för Socialstyrelsen och Sineva Ribeiro, Vårdförbundets ordförande.
Idag råder väldigt olika villkor när en sjuksköterska ska specialistutbildas. Vissa arbetsgivare ger tjänstledigt med 20,000 kr i månaden. Dit hör Landstinget i Kalmar län, vilket framhölls av landstingsdirektör Alf Jönsson. I pausen blev jag kontaktad av en sjuksköterska från länet, aktiv i Vårdförbundet, som menade att det inte var hela sanningen. Hon bekräftade vad jag tidigare hört, att anslaget inte räckte till i år, utan flera sjuksköterskor tvingades tacka nej till erbjuden utbildningsplats av ekonomiska skäl.
Andra arbetsgivare ger 20 % tjänstledighet med bibehållen lön vid halvtidsstudier, vilket innebär att sjuksköterskan förväntas arbeta 80 % och studera på 50 %, samtidigt som de allra flesta har familj och kanske även vissa förväntningar på att kunna upprätthålla ett socialt liv. Maria Englund, HR-direktör i Stockholms läns landsting, kommenterade att det kan gå under en begränsad tid.
I åter andra fall utgår ingen som helst studielön eller -bidrag. Vårdförbundet har räknat ut att en sjuksköterska som tar tjänstledigt och tar lån för att finansiera sina studier, får ett sammanlagt inkomstbortfall på nästan en kvarts miljon. Den blygsamma löneökningen efter fullgjord utbildning kan innebära att man får arbeta i 9-19 år innan utbildningen lönat sig. Detta gör att många avstår från att gå specialistutbildning.
Lars-Erik Holm, Socialstyrelsens generaldirektör, bekymrade sig över att det faktum att staten avhänt sig styrningen av utbildningar, vilket gör att utbudet ser olika ut. Utbildningar på olika lärosäten är inte jämförbara och man kan som student inte byta utbildningort. Regeringen satsar på psykiatri och äldre, men av de drygt 1800 som specialistubildades under 2009 var endast 16 inom äldreområdet och knappt 200 inom psykiatri.
Holm betonade värdet av att vård ges av personal med rätt kompetens. Han exemplifierade med studier som visar att när en patient vårdas för lårbensbrott på en geriatrisk avdelning blir patienten snabbare rehabiliterad och kan komma hem snabbare än patienter som vårdats på ortoped-kirurgisk avdelning - om de ens kommer hem över huvud taget och inte dör på kuppen!
Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro fortsatte på den tråden. Med specialistutbildade sjuksköterskor uppvisar vården bättre resultat, med mindre återinläggningar osv. Vårdförbundets idé är betald specialistutbildning kopplad till patientnära tjänstgöring under utbildningen. Att förväntas jobba 80 % och plugga på 50 % samtidigt som man ska sköta familj och socialt liv, menade hon är orimligt. "Vi är inga stålmän", sa hon.
Ania Willman, ordförande i Svensk sjuksköterskeförening, menade att en nationell vårdutbildningsplan behöver tas fram, där man fastställer innehåll och omfattning för såväl grundutbildning som för specialistutbildningar. Hon uppmanade Lars-Erik Holm att tala om det för regeringen, som tyvärr inte var representerad, då statsekreterare Peter Honeth (FP) vid utbildningsdepartementet meddelade förhinder under dagen.
Holm höll med om att detta bör framföras till regeringen. Kompetensen behöver öka liksom andelen specialistutbildade sjuksköterskor. Han uttryckte att en parallellitet med läkarnas ST-utbildning låter utmärkt, då man utvecklas under sin dagliga gärning med kompetent handledning och kompletterar med specifika föreskrivna kurser. Arbetsgivarens roll är då att skapa förutsättningar för studenten.
Lena Hallengren (S), vice ordförande i riksdagens socialutskott, menade att det behöver tas fram en nationell strategi för vilka specialistutbildningar som behövs, hur många platser som behövs och vilka villkor som ska gälla under utbildningen. Även om det formellt är arbetsgivaren, dvs kommuner och landsting, som har ansvaret bör staten fundera över sitt ansvar. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) bör därför träffa överenskommelse med regeringen, tyckte hon.
Själv begärde jag ordet och berättade att jag i SKL:s primärvårds- och äldreomsorgsberedning har lyft frågan och begärt en redovisning av vad SKL gör. På regeringsnivå är det inte helt okomplicerat, då hälso- och sjukvårdsfrågorna ligger inom Socialdepartementet medan utbildningsfrågor ligger under Utbildningsdepartementet. Där måste det till en dialog för att komma fram i frågan.
Även om nu inte någon från Socialdepartementet var inbjuden till dagen och Peter Honeth (FP) från Utbildningsdepartementet lämnade återbud, så förväntar jag mig att frågan snarast kommer upp på dagordningen i regeringkansliet, så att vårdens kompetensbehov får bättre förutsättningar att tillgodoses.
Idag råder väldigt olika villkor när en sjuksköterska ska specialistutbildas. Vissa arbetsgivare ger tjänstledigt med 20,000 kr i månaden. Dit hör Landstinget i Kalmar län, vilket framhölls av landstingsdirektör Alf Jönsson. I pausen blev jag kontaktad av en sjuksköterska från länet, aktiv i Vårdförbundet, som menade att det inte var hela sanningen. Hon bekräftade vad jag tidigare hört, att anslaget inte räckte till i år, utan flera sjuksköterskor tvingades tacka nej till erbjuden utbildningsplats av ekonomiska skäl.
Andra arbetsgivare ger 20 % tjänstledighet med bibehållen lön vid halvtidsstudier, vilket innebär att sjuksköterskan förväntas arbeta 80 % och studera på 50 %, samtidigt som de allra flesta har familj och kanske även vissa förväntningar på att kunna upprätthålla ett socialt liv. Maria Englund, HR-direktör i Stockholms läns landsting, kommenterade att det kan gå under en begränsad tid.
I åter andra fall utgår ingen som helst studielön eller -bidrag. Vårdförbundet har räknat ut att en sjuksköterska som tar tjänstledigt och tar lån för att finansiera sina studier, får ett sammanlagt inkomstbortfall på nästan en kvarts miljon. Den blygsamma löneökningen efter fullgjord utbildning kan innebära att man får arbeta i 9-19 år innan utbildningen lönat sig. Detta gör att många avstår från att gå specialistutbildning.
Lars-Erik Holm, Socialstyrelsens generaldirektör, bekymrade sig över att det faktum att staten avhänt sig styrningen av utbildningar, vilket gör att utbudet ser olika ut. Utbildningar på olika lärosäten är inte jämförbara och man kan som student inte byta utbildningort. Regeringen satsar på psykiatri och äldre, men av de drygt 1800 som specialistubildades under 2009 var endast 16 inom äldreområdet och knappt 200 inom psykiatri.
Holm betonade värdet av att vård ges av personal med rätt kompetens. Han exemplifierade med studier som visar att när en patient vårdas för lårbensbrott på en geriatrisk avdelning blir patienten snabbare rehabiliterad och kan komma hem snabbare än patienter som vårdats på ortoped-kirurgisk avdelning - om de ens kommer hem över huvud taget och inte dör på kuppen!
Vårdförbundets ordförande Sineva Ribeiro fortsatte på den tråden. Med specialistutbildade sjuksköterskor uppvisar vården bättre resultat, med mindre återinläggningar osv. Vårdförbundets idé är betald specialistutbildning kopplad till patientnära tjänstgöring under utbildningen. Att förväntas jobba 80 % och plugga på 50 % samtidigt som man ska sköta familj och socialt liv, menade hon är orimligt. "Vi är inga stålmän", sa hon.
Ania Willman, ordförande i Svensk sjuksköterskeförening, menade att en nationell vårdutbildningsplan behöver tas fram, där man fastställer innehåll och omfattning för såväl grundutbildning som för specialistutbildningar. Hon uppmanade Lars-Erik Holm att tala om det för regeringen, som tyvärr inte var representerad, då statsekreterare Peter Honeth (FP) vid utbildningsdepartementet meddelade förhinder under dagen.
Holm höll med om att detta bör framföras till regeringen. Kompetensen behöver öka liksom andelen specialistutbildade sjuksköterskor. Han uttryckte att en parallellitet med läkarnas ST-utbildning låter utmärkt, då man utvecklas under sin dagliga gärning med kompetent handledning och kompletterar med specifika föreskrivna kurser. Arbetsgivarens roll är då att skapa förutsättningar för studenten.
Lena Hallengren (S), vice ordförande i riksdagens socialutskott, menade att det behöver tas fram en nationell strategi för vilka specialistutbildningar som behövs, hur många platser som behövs och vilka villkor som ska gälla under utbildningen. Även om det formellt är arbetsgivaren, dvs kommuner och landsting, som har ansvaret bör staten fundera över sitt ansvar. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) bör därför träffa överenskommelse med regeringen, tyckte hon.
Själv begärde jag ordet och berättade att jag i SKL:s primärvårds- och äldreomsorgsberedning har lyft frågan och begärt en redovisning av vad SKL gör. På regeringsnivå är det inte helt okomplicerat, då hälso- och sjukvårdsfrågorna ligger inom Socialdepartementet medan utbildningsfrågor ligger under Utbildningsdepartementet. Där måste det till en dialog för att komma fram i frågan.
Även om nu inte någon från Socialdepartementet var inbjuden till dagen och Peter Honeth (FP) från Utbildningsdepartementet lämnade återbud, så förväntar jag mig att frågan snarast kommer upp på dagordningen i regeringkansliet, så att vårdens kompetensbehov får bättre förutsättningar att tillgodoses.
tisdag 9 oktober 2012
Hur tänker läkemedelsbolagen?
Idag fick jag fräscha upp mina färdigheter i att dela läkemedel, när jag skulle hjälpa en anhörig att fylla på en dosett, en fiffig ask med fyra fack per dag, som hjälper en att hålla reda på medicinerna under en vecka.
Under ett tiotal år som sjuksköterska på medicinklinik och långvård/äldrevård hann jag öva upp viss snabbhet i medicindelning. Det var många timmar i veckan man tillbringade i läkemedelsrummet och delade medicin i små färgglada muggar, som skulle symbolisera olika tider på dygnet. Och visst knorrade vi allt som oftast över en del inbrottssäkra medicinburkar som var omöjliga att öppna för exempelvis reumatiker.
Därefter följde tio år som skolsköterska, där den svåraste utmaningen var att bryta vissa vaccinampuller. Under den perioden utbildade jag mig till distriktssköterska och delade i dosetter till äldre i deras hem. Situationen var ungefär densamma som tidigare.
Efter ytterligare tio år som heltidspolitiker har jag nu alltså trätt in i anhörigvårdarnas tappra skara. När jag idag handgripligen själv skulle dela i dosetten fick jag intryck av att läkemedelsefabrikanternas uppfinningsrikedom och nitiskhet, för att skapa de mest ogenomträngliga förpackningarna, överträffar allt jag tidigare upplevt.
En blisterförpackning bestod förr i världen av en halvmjuk plastbubbla med en aluminiumfolie på baksidan, genom vilken man enkelt kunde klicka ut tabletten. Numera finns det förpackningar som består av två aluminiumliknande delar, men de är så sega att man inte kan klicka sönder dem åt någotdera hållet, utan att samtidigt krossa tabletten inuti förpackningen. Jag lyckades på så vis krossa en enterotablett (en kapsel fylld med små, halvmillimeterstora läkemedelskorn). Det ledde till att när jag äntligen fick hål på förpackningsblåsan studsade hundratals små korn ut över köksbord, golv och ned i de öppna facken i dosetten.
Tur bara att inte barnbarnet var med - de små kornen hade varit utmärkta att träna pincettgrepp på - och stoppa i munnen. Jag ryser vid tanken på vad som hade kunnat ske!
Några av de här nya, dubbelsidiga aluminumförpackningarna, har en liten minimal trekantshörna där man uppenbarligen ska pilla isär de båda flikarna för att få fram tabletten, men det kräver att man har både naglar och finmotorik. Både - och, alltså, i kombination. Hur god är finmotoriken hos den äldre delen av befolkningen, som vanligtvis är de största läkemedelskonsumenterna?
Alternativet är att använda sax för att klippa sig fram till tabletten, med risk att man klipper sönder tabletten på köpet.
Till råge på allt, så är en av dessa sega dubbelsidiga aluminiumfoliekartor så snillrikt konstruerad att "dragfliken" är vänd in mot mitten av kartan. Man kan alltså inte trycka ut en enstaka tablett ur kartan, utan måste riva isär kartan för att komma åt öppningen!
Hur tänker de på läkemedelsbolagen? Ska man som gammal, sjuk patient behöva gå kurs i tablettförpackningsöppningskunskap? Nej, i en patientcentrerad vård måste förstås även läkemedel förpackas på ett patientvänligt sätt!
Under ett tiotal år som sjuksköterska på medicinklinik och långvård/äldrevård hann jag öva upp viss snabbhet i medicindelning. Det var många timmar i veckan man tillbringade i läkemedelsrummet och delade medicin i små färgglada muggar, som skulle symbolisera olika tider på dygnet. Och visst knorrade vi allt som oftast över en del inbrottssäkra medicinburkar som var omöjliga att öppna för exempelvis reumatiker.
Därefter följde tio år som skolsköterska, där den svåraste utmaningen var att bryta vissa vaccinampuller. Under den perioden utbildade jag mig till distriktssköterska och delade i dosetter till äldre i deras hem. Situationen var ungefär densamma som tidigare.
Efter ytterligare tio år som heltidspolitiker har jag nu alltså trätt in i anhörigvårdarnas tappra skara. När jag idag handgripligen själv skulle dela i dosetten fick jag intryck av att läkemedelsefabrikanternas uppfinningsrikedom och nitiskhet, för att skapa de mest ogenomträngliga förpackningarna, överträffar allt jag tidigare upplevt.
En blisterförpackning bestod förr i världen av en halvmjuk plastbubbla med en aluminiumfolie på baksidan, genom vilken man enkelt kunde klicka ut tabletten. Numera finns det förpackningar som består av två aluminiumliknande delar, men de är så sega att man inte kan klicka sönder dem åt någotdera hållet, utan att samtidigt krossa tabletten inuti förpackningen. Jag lyckades på så vis krossa en enterotablett (en kapsel fylld med små, halvmillimeterstora läkemedelskorn). Det ledde till att när jag äntligen fick hål på förpackningsblåsan studsade hundratals små korn ut över köksbord, golv och ned i de öppna facken i dosetten.
Tur bara att inte barnbarnet var med - de små kornen hade varit utmärkta att träna pincettgrepp på - och stoppa i munnen. Jag ryser vid tanken på vad som hade kunnat ske!
Några av de här nya, dubbelsidiga aluminumförpackningarna, har en liten minimal trekantshörna där man uppenbarligen ska pilla isär de båda flikarna för att få fram tabletten, men det kräver att man har både naglar och finmotorik. Både - och, alltså, i kombination. Hur god är finmotoriken hos den äldre delen av befolkningen, som vanligtvis är de största läkemedelskonsumenterna?
Alternativet är att använda sax för att klippa sig fram till tabletten, med risk att man klipper sönder tabletten på köpet.
Till råge på allt, så är en av dessa sega dubbelsidiga aluminiumfoliekartor så snillrikt konstruerad att "dragfliken" är vänd in mot mitten av kartan. Man kan alltså inte trycka ut en enstaka tablett ur kartan, utan måste riva isär kartan för att komma åt öppningen!
Hur tänker de på läkemedelsbolagen? Ska man som gammal, sjuk patient behöva gå kurs i tablettförpackningsöppningskunskap? Nej, i en patientcentrerad vård måste förstås även läkemedel förpackas på ett patientvänligt sätt!
Socialstyrelsekritik efter tragiskt självmord
När livet är fyllt av ångest och man inte ser någon ände på lidandet, då kan tanken att avsluta lidandet genom att ta sitt liv kännas som den enda utvägen för den drabbade. Tankarna kan periodvis uppfylla en stor del av personens tillvaro. Det är inte ovanligt att en person med självmordstankar under en period behöver läggas in på sluten psykiatrisk avdelning, för att skyddas från att genomföra sina egna destruktiva impulser.
Det finns utarbetade skattningsskalor för att personalen ska kunna bedöma hur stor risken är. Allt för många gånger händer det ändå att en självmordsbenägen person tar sitt liv kort efter kontakt med sjukvården, då man inte lyckats fångat upp signalerna och ta dem på allvar.
Landstinget tar varje sådan händelse på allvar och utreder vad som gick fel. Ändå syns notiser om sådana tragiska händelser i tidningarna flera gånger om året.
Barometern skriver idag om Socialstyrelsens kritik mot Länssjukhuset i Kalmar efter en sådan tragisk händelse, där i stort sett allt som kunde gå fel gjorde det. Till att börja med släppte man patienten på obevakad permission, trots kända självmordstankar. Patienten tog under permissionen en stor mängd läkemedel blandat med alkohol. Tillbaka på kliniken började hon visa symptom och bekräftade för personalen vad hon gjort. Sköterskan larmade jourläkaren flera gånger utan att få svar. Sedan gick ytterligare flera timmar innan prover togs och patienten kom till intensivvård. Fördröjningen gjorde att patientens liv inte gick att rädda, trots ett par dagars intensivvård på Sahlgrenska universitetssjukhuset.
Socialstyrelsen ger landstinget tid fram till den 31 januari att redovisa vilka åtgärder man vidtagit efter händelsen.
Jag blir både ledsen och upprörd när jag läser om det inträffade. Ett människoliv är så dyrbart och vi är beredda att satsa stora belopp på att de som behöver det ska få vård och behandling och återfå sin hälsa, så långt det bara är möjligt.
Jag är väl medveten om att psykiatrin arbetar under stor press, men här liksom i sjukvården för övrigt är det nödvändigt att ständigt jobba med att förbättra sina rutiner så att inte misstag ska behöva upprepas. Det måste exempelvis finnas alternativa vägar att gå om man inte får kontakt med jourläkaren, så inte dyrbara minuter förspills.
Vi måste hela tiden sträva mot en nollvision för självmord. Då gäller det att lära av tidigare misstag och täppa till eventuella luckor i hälso- och sjukvårdens system.
Jag kommer därför begära en redovisning av förvaltningschefen för psykiatrin, Florence Eddyson Hägg. Jag vill veta vilken analys man har gjort av de Lex Maria-anmälningar som hittills gjorts på grund av självmord efter sjukvårdskontakt. Har man hittat något återkommande systemfel? Har några rutiner ändrats som en följd av detta? Vilka åtgärder planeras ytterligare?
Det finns utarbetade skattningsskalor för att personalen ska kunna bedöma hur stor risken är. Allt för många gånger händer det ändå att en självmordsbenägen person tar sitt liv kort efter kontakt med sjukvården, då man inte lyckats fångat upp signalerna och ta dem på allvar.
Landstinget tar varje sådan händelse på allvar och utreder vad som gick fel. Ändå syns notiser om sådana tragiska händelser i tidningarna flera gånger om året.
Barometern skriver idag om Socialstyrelsens kritik mot Länssjukhuset i Kalmar efter en sådan tragisk händelse, där i stort sett allt som kunde gå fel gjorde det. Till att börja med släppte man patienten på obevakad permission, trots kända självmordstankar. Patienten tog under permissionen en stor mängd läkemedel blandat med alkohol. Tillbaka på kliniken började hon visa symptom och bekräftade för personalen vad hon gjort. Sköterskan larmade jourläkaren flera gånger utan att få svar. Sedan gick ytterligare flera timmar innan prover togs och patienten kom till intensivvård. Fördröjningen gjorde att patientens liv inte gick att rädda, trots ett par dagars intensivvård på Sahlgrenska universitetssjukhuset.
Socialstyrelsen ger landstinget tid fram till den 31 januari att redovisa vilka åtgärder man vidtagit efter händelsen.
Jag blir både ledsen och upprörd när jag läser om det inträffade. Ett människoliv är så dyrbart och vi är beredda att satsa stora belopp på att de som behöver det ska få vård och behandling och återfå sin hälsa, så långt det bara är möjligt.
Jag är väl medveten om att psykiatrin arbetar under stor press, men här liksom i sjukvården för övrigt är det nödvändigt att ständigt jobba med att förbättra sina rutiner så att inte misstag ska behöva upprepas. Det måste exempelvis finnas alternativa vägar att gå om man inte får kontakt med jourläkaren, så inte dyrbara minuter förspills.
Vi måste hela tiden sträva mot en nollvision för självmord. Då gäller det att lära av tidigare misstag och täppa till eventuella luckor i hälso- och sjukvårdens system.
Jag kommer därför begära en redovisning av förvaltningschefen för psykiatrin, Florence Eddyson Hägg. Jag vill veta vilken analys man har gjort av de Lex Maria-anmälningar som hittills gjorts på grund av självmord efter sjukvårdskontakt. Har man hittat något återkommande systemfel? Har några rutiner ändrats som en följd av detta? Vilka åtgärder planeras ytterligare?
onsdag 3 oktober 2012
Betald specialistutbildning för sjuksköterskor
Nödvändig för vårdens framtida kompetensbehov
Svensk hälso- och sjukvård står inför många utmaningar. En sådan, som det talas allt för lite om, gäller att upprätthålla kompetensen bland personalen.
Sjuksköterskans unika kompetens går inte att ersätta med någon annan yrkesgrupp. Därför är det viktigt att yrket är attraktivt och hela tiden byggs på med nya sjuksköterskor, som får växa in i yrket under samspel med erfarna kollegor.
En av tjusningarna med sjuksköterskeyrket är den breda grunden, som ger möjlighet för olika karriärvägar och specialiseringar. Inom flera områden råder dock brist på behörig personal med relevant specialistutbildning. Under år som kommer går dessutom många kompetenta och erfarna sjuksköterskor i pension. Det borde öppna möjligheterna för yngre kollegor att ta vid.
Det vore rimligt att sjuksköterskor kunde få sin specialistutbildning med liknande villkor som de läkare vi arbetar sida vid sida med. Dessvärre är studievillkoren inte jämförbara med läkares, som gör sin ST under betald arbetstid. Med skiftande stöd från arbetsgivaren kan en sjuksköterska idag bli tvungen att ta tjänstledigt och låna för att finansiera sina studier, med ett sammanlagt inkomstbortfall på nästan en kvarts miljon, enligt Vårdförbundets beräkningar. Den blygsamma löneökningen efter fullgjord utbildning kan innebära att man får arbeta i 9-19 år innan utbildningen lönat sig.
Det är knappast ett framtidsscenario som lockar till vidare utbildning. Därför vill vi som kristdemokratiska landstingspolitiker, själva sjuksköterskor och med uppdrag på nationell nivå, driva frågan om betald specialistutbildning. Ett system med betald specialitssjuksköterskeutbildning i likhet med läkarnas ST-utbildning ger också arbetgivarna större möjlighet att planera för kompetensförsörjningen utifrån de behov av specialistsjuksköterskor de har inom sin verksamhet.
Vid Kristdemokraternas riksting 2011 stödde vi en motion om att genom stimulansåtgärder och resurstillskott se till att det blir mer attraktivt för sjuksköterskor att vidareutbilda sig. Motionen besvarades med uppdrag till partistyrelsen att verka för en översyn av de ekonomiska villkoren för specialistsjuksköterskor med syfte att förbättra dessa villkor. Alliansens sjukvårdsarbetsgrupp föreslog inför valet 2010 att de ekonomiska villkoren för sjuksköterskor som genomgår specialistutbildning behöver ses över och förbättras.
Vi vill därför arbeta för, och förutsätter att diskussioner initieras i regeringskansliet, att sjuksköterskor ska få rimliga ekonomiska villkor vid specialistutbildning. Inte av egenintresse, utan av ansvar för hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning på kort och lång sikt, för att patienterna även i framtiden ska få bästa möjliga vård.
Gudrun Brunegård,
Landstingsråd (KD) Kalmar län, leg sjuksköterska och distriktssköterska
Ledamot i SKL:s Primärvårds- och äldreomsorgsberedning
Elisabeth Kihlström
Landstingsråd (KD) Värmland, leg sjuksköterska och distriktssköterska
Ledamot i Kristdemokraternas kommun- och landstingspolitiska råd
Birgitta Nordvall
Landstingsråd (KD) Västerbotten, leg sjuksköterska och distriktssköterska
Ledamot i SKL:s E-beredning
Birgitta Södertun
Regionråd (KD) Skåne, leg sjuksköterska och barnmorska
Ledamot i Rikssjukvårdsnämnden
lördag 29 september 2012
BUP i Vimmerby viktig för barn och ungdomar i kris
Under mina tio år som skolsköterska mötte jag många barn och ungdomar med problem som var av sådan karaktär att de behövde specialisthjälp inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Det var inte alltid självklart för den unge och hans eller hennes familj att söka den hjälpen, utan kunde krävas ett rejält motivationsarbete. I den situationen var det till stor hjälp att BUP-mottagningen fanns några hundra meter bort.
Under de år som gått sedan dess har den psykiska ohälsan ökat, inte minst bland unga tjejer. Många gånger har frågan diskuterats om var den rätta kompetensen finns för barn och unga med psykisk ohälsa. Socialstyrelsens granskning har påvisat att elevhälsans uppdrag i första hand är förebyggande. Primärvården ska egentligen ta hand om det som kallas första linjens psykiatri, med enklare psykiska ohälsoproblem, men har sällan tagit det ansvaret och saknar i nuläget kompetens för det. BUP har kompetensen, men räcker inte till för den stora tillströmning av fall som är. Till följd av det försöker man sålla, för att i första hand ta hand om de svåraste fallen. Problemet med det förhållningssättet är att en stor grupp unga hamnar mellan stolarna.
I det perspektivet oroade det mig att få höra att det planerats en administrativ samordning av norra länets barn- och ungdomspsykiatri. Som ett andra steg skulle, enligt de uppgifter jag fått, även mottagningsverksamheten flyttas till Västervik, så snart lokalbehovet blivit löst. Därför ställde jag följande fråga vid landstingsfullmäktige härom dagen.
Landstinget i Kalmar Län
Landstingsfullmäktige
Psykiatriansvarigt landstingsråd Linda Fleetwood
Fråga om BUP-mottagningen i Vimmerby
När en ung kille eller tjej mår psykiskt dåligt och behöver specialistvård inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP), kan det ibland ändå krävas ett omfattande motiveringsarbete, för att få vederbörande att söka vård. Närheten till vården kan då betyda mycket för att det ska bli av.
Det har kommit till min kännedom att det finns beslut om att BUP Vimmerby administrativt ska knytas till Västervik från 1 januari 2013. Enligt uppgift ska även mottagningsverksamheten flyttas till Västervik, så snart lokalfrågan blivit löst. Senast 2015 ska all barn- och ungdomspsykiatri i norra länsdelen vara centraliserad till Västervik. Resvägen blir då runt elva mil längre än idag för varje besök, vilket totalt skulle innebära 22 mil för ett besök för dem som bor i Virserums-trakten.
Det finns därigenom en uppenbar risk att barn och unga med psykiska problem kan komma att avstå från vård, på grund av det kraftigt ökade avståndet. Frågan är om denna risk väger lättare än den blygsamma eventuella besparing som en samlokalisering kan innebära
Undertecknad känner inte till om det finns någon konsekvensanalys för vad förändringen kan komma att innebära i form av längre frånvaro från skolundervisning respektive föräldrarnas längre frånvaro från arbetet, samt miljökonsekvenser på grund av ökat resande.
Min fråga är, med anledning av ovanstående:
• Ställer du dig bakom centraliseringsbeslutet, med de risker och konsekvenser det innebär?
Vimmerby den 18 september 2012
Gudrun Brunegård
Linda Fleetwoods (V) svar lyder som följer:
"Samgåendet till en enhet mellan Vimmerby och Västervik är enbart av administrativ karaktär för att säkerställa bl a den medicinska säkerheten och vårdgarantin. Det finns ingen plan för flytt av teamet i Vimmerby till Västervik. Ingen personal kommer att förflyttas och patienterna kommer inte att märka någon skillnad. Redan idag nyttjas tjänster från Västervik eftersom Vimmerby varken har specialistsjuksköterska eller specialistläkare i teamet".
Jag ser detta som ett löfte och kommer att följa att det efterlevs. Min muntligt ställda fråga om den föreslagna förändringen gäller fler orter, t ex Oskarshamn, kunde inte det psykiatriansvariga landstingsrådet Linda Fleetwood (V) svara på. Så är det emellertid, enligt uppgift från verksamheten.
Det är intressant att reflektera över att frågan uppenbarligen var känslig. Trots att information givits till personalen om en förändring i två steg, med flytt av verksamheten så snart lokalfrågan lösts i Västervik, vill nu ingen stå för mer än den administrativa samordningen.
Det räckte alltså med att centraliseringsplanerna lyftes fram i ljuset för att de skulle ändras. Men vad hade hänt om jag inte hade väckt frågan? Hade det ursprungliga tjänstemannabeslutet rullat på då? Det får mig att undra om den ena handen inte vet vad den andra gör. Vem beslutar i den här typen av känsliga ärenden? Är det tjänstemannaledningen som beslutar fullt ut eller är det den rödgröna majoriteten som ger sitt tysta medgivande? Hade man hoppats att ingen skulle reagera innan det var för sent? Frågan har ju inte varit uppe för politiskt beslutsfattande i något öppet parlamentariskt forum.
Min slutsats är att den sittande rödgröna majoriteten antingen har abdikerat och överlämnat viktiga strukturella beslut till tjänstemannaledningen. Alternativt sitter de i slutna rum och ger tummen upp eller tummen ned till tjänstemannaförslag, och undanhåller därmed viktiga frågor från en demokratisk beslutsprocess.
Befolkningen i Kalmar län behöver en ny politisk ledning, som vågar ta ansvar!
Under de år som gått sedan dess har den psykiska ohälsan ökat, inte minst bland unga tjejer. Många gånger har frågan diskuterats om var den rätta kompetensen finns för barn och unga med psykisk ohälsa. Socialstyrelsens granskning har påvisat att elevhälsans uppdrag i första hand är förebyggande. Primärvården ska egentligen ta hand om det som kallas första linjens psykiatri, med enklare psykiska ohälsoproblem, men har sällan tagit det ansvaret och saknar i nuläget kompetens för det. BUP har kompetensen, men räcker inte till för den stora tillströmning av fall som är. Till följd av det försöker man sålla, för att i första hand ta hand om de svåraste fallen. Problemet med det förhållningssättet är att en stor grupp unga hamnar mellan stolarna.
I det perspektivet oroade det mig att få höra att det planerats en administrativ samordning av norra länets barn- och ungdomspsykiatri. Som ett andra steg skulle, enligt de uppgifter jag fått, även mottagningsverksamheten flyttas till Västervik, så snart lokalbehovet blivit löst. Därför ställde jag följande fråga vid landstingsfullmäktige härom dagen.
Landstinget i Kalmar Län
Landstingsfullmäktige
Psykiatriansvarigt landstingsråd Linda Fleetwood
Fråga om BUP-mottagningen i Vimmerby
När en ung kille eller tjej mår psykiskt dåligt och behöver specialistvård inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP), kan det ibland ändå krävas ett omfattande motiveringsarbete, för att få vederbörande att söka vård. Närheten till vården kan då betyda mycket för att det ska bli av.
Det har kommit till min kännedom att det finns beslut om att BUP Vimmerby administrativt ska knytas till Västervik från 1 januari 2013. Enligt uppgift ska även mottagningsverksamheten flyttas till Västervik, så snart lokalfrågan blivit löst. Senast 2015 ska all barn- och ungdomspsykiatri i norra länsdelen vara centraliserad till Västervik. Resvägen blir då runt elva mil längre än idag för varje besök, vilket totalt skulle innebära 22 mil för ett besök för dem som bor i Virserums-trakten.
Det finns därigenom en uppenbar risk att barn och unga med psykiska problem kan komma att avstå från vård, på grund av det kraftigt ökade avståndet. Frågan är om denna risk väger lättare än den blygsamma eventuella besparing som en samlokalisering kan innebära
Undertecknad känner inte till om det finns någon konsekvensanalys för vad förändringen kan komma att innebära i form av längre frånvaro från skolundervisning respektive föräldrarnas längre frånvaro från arbetet, samt miljökonsekvenser på grund av ökat resande.
Min fråga är, med anledning av ovanstående:
• Ställer du dig bakom centraliseringsbeslutet, med de risker och konsekvenser det innebär?
Vimmerby den 18 september 2012
Gudrun Brunegård
Linda Fleetwoods (V) svar lyder som följer:
"Samgåendet till en enhet mellan Vimmerby och Västervik är enbart av administrativ karaktär för att säkerställa bl a den medicinska säkerheten och vårdgarantin. Det finns ingen plan för flytt av teamet i Vimmerby till Västervik. Ingen personal kommer att förflyttas och patienterna kommer inte att märka någon skillnad. Redan idag nyttjas tjänster från Västervik eftersom Vimmerby varken har specialistsjuksköterska eller specialistläkare i teamet".
Jag ser detta som ett löfte och kommer att följa att det efterlevs. Min muntligt ställda fråga om den föreslagna förändringen gäller fler orter, t ex Oskarshamn, kunde inte det psykiatriansvariga landstingsrådet Linda Fleetwood (V) svara på. Så är det emellertid, enligt uppgift från verksamheten.
Det är intressant att reflektera över att frågan uppenbarligen var känslig. Trots att information givits till personalen om en förändring i två steg, med flytt av verksamheten så snart lokalfrågan lösts i Västervik, vill nu ingen stå för mer än den administrativa samordningen.
Det räckte alltså med att centraliseringsplanerna lyftes fram i ljuset för att de skulle ändras. Men vad hade hänt om jag inte hade väckt frågan? Hade det ursprungliga tjänstemannabeslutet rullat på då? Det får mig att undra om den ena handen inte vet vad den andra gör. Vem beslutar i den här typen av känsliga ärenden? Är det tjänstemannaledningen som beslutar fullt ut eller är det den rödgröna majoriteten som ger sitt tysta medgivande? Hade man hoppats att ingen skulle reagera innan det var för sent? Frågan har ju inte varit uppe för politiskt beslutsfattande i något öppet parlamentariskt forum.
Min slutsats är att den sittande rödgröna majoriteten antingen har abdikerat och överlämnat viktiga strukturella beslut till tjänstemannaledningen. Alternativt sitter de i slutna rum och ger tummen upp eller tummen ned till tjänstemannaförslag, och undanhåller därmed viktiga frågor från en demokratisk beslutsprocess.
Befolkningen i Kalmar län behöver en ny politisk ledning, som vågar ta ansvar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
