Socialstyrelsekritik efter tragiskt självmord

När livet är fyllt av ångest och man inte ser någon ände på lidandet, då kan tanken att avsluta lidandet genom att ta sitt liv kännas som den enda utvägen för den drabbade. Tankarna kan periodvis uppfylla en stor del av personens tillvaro. Det är inte ovanligt att en person med självmordstankar under en period behöver läggas in på sluten psykiatrisk avdelning, för att skyddas från att genomföra sina egna destruktiva impulser.

Det finns utarbetade skattningsskalor för att personalen ska kunna bedöma hur stor risken är. Allt för många gånger händer det ändå att en självmordsbenägen person tar sitt liv kort efter kontakt med sjukvården, då man inte lyckats fångat upp signalerna och ta dem på allvar.

Landstinget tar varje sådan händelse på allvar och utreder vad som gick fel. Ändå syns notiser om sådana tragiska händelser i tidningarna flera gånger om året.

Barometern skriver idag om Socialstyrelsens kritik mot Länssjukhuset i Kalmar efter en sådan tragisk händelse, där i stort sett allt som kunde gå fel gjorde det. Till att börja med släppte man patienten på obevakad permission, trots kända självmordstankar. Patienten tog under permissionen en stor mängd läkemedel blandat med alkohol. Tillbaka på kliniken började hon visa symptom och bekräftade för personalen vad hon gjort. Sköterskan larmade jourläkaren flera gånger utan att få svar. Sedan gick ytterligare flera timmar innan prover togs och patienten kom till intensivvård. Fördröjningen gjorde att patientens liv inte gick att rädda, trots ett par dagars intensivvård på Sahlgrenska universitetssjukhuset.

Socialstyrelsen ger landstinget tid fram till den 31 januari att redovisa vilka åtgärder man vidtagit efter händelsen.

Jag blir både ledsen och upprörd när jag läser om det inträffade. Ett människoliv är så dyrbart och vi är beredda att satsa stora belopp på att de som behöver det ska få vård och behandling och återfå sin hälsa, så långt det bara är möjligt.

Jag är väl medveten om att psykiatrin arbetar under stor press, men här liksom i sjukvården för övrigt är det nödvändigt att ständigt jobba med att förbättra sina rutiner så att inte misstag ska behöva upprepas. Det måste exempelvis finnas alternativa vägar att gå om man inte får kontakt med jourläkaren, så inte dyrbara minuter förspills.

Vi måste hela tiden sträva mot en nollvision för självmord. Då gäller det att lära av tidigare misstag och täppa till eventuella luckor i hälso- och sjukvårdens system.

Jag kommer därför begära en redovisning av förvaltningschefen för psykiatrin, Florence Eddyson Hägg. Jag vill veta vilken analys man har gjort av de Lex Maria-anmälningar som hittills gjorts på grund av självmord efter sjukvårdskontakt. Har man hittat något återkommande systemfel? Har några rutiner ändrats som en följd av detta? Vilka åtgärder planeras ytterligare?