Betald specialistutbildning för sjuksköterskor

Nödvändig för vårdens framtida kompetensbehov

Sjuksköterskor och landstings- respektive regionråd med insikt i att det behövs specialistsjuksköterskor för att upprätthålla god och patientsäker vård i framtidens hälso- och sjukvård. Från vänster: Gudrun Brunegård, Kalmar län, Birgitta Södertun, Region Skåne, Elisabeth Kihlström, Värmland, Birgitta Nordvall, Västerbotten.

Svensk hälso- och sjukvård står inför många utmaningar. En sådan, som det talas allt för lite om, gäller att upprätthålla kompetensen bland personalen.

Sjuksköterskans unika kompetens går inte att ersätta med någon annan yrkesgrupp. Därför är det viktigt att yrket är attraktivt och hela tiden byggs på med nya sjuksköterskor, som får växa in i yrket under samspel med erfarna kollegor.

En av tjusningarna med sjuksköterskeyrket är den breda grunden, som ger möjlighet för olika karriärvägar och specialiseringar. Inom flera områden råder dock brist på behörig personal med relevant specialistutbildning. Under år som kommer går dessutom många kompetenta och erfarna sjuksköterskor i pension. Det borde öppna möjligheterna för yngre kollegor att ta vid.

Det vore rimligt att sjuksköterskor kunde få sin specialistutbildning med liknande villkor som de läkare vi arbetar sida vid sida med. Dessvärre är studievillkoren inte jämförbara med läkares, som gör sin ST under betald arbetstid. Med skiftande stöd från arbetsgivaren kan en sjuksköterska idag bli tvungen att ta tjänstledigt och låna för att finansiera sina studier, med ett sammanlagt inkomstbortfall på nästan en kvarts miljon, enligt Vårdförbundets beräkningar. Den blygsamma löneökningen efter fullgjord utbildning kan innebära att man får arbeta i 9-19 år innan utbildningen lönat sig.

Det är knappast ett framtidsscenario som lockar till vidare utbildning. Därför vill vi som kristdemokratiska landstingspolitiker, själva sjuksköterskor och med uppdrag på nationell nivå, driva frågan om betald specialistutbildning. Ett system med betald specialitssjuksköterskeutbildning i likhet med läkarnas ST-utbildning ger också arbetgivarna större möjlighet att planera för kompetensförsörjningen utifrån de behov av specialistsjuksköterskor de har inom sin verksamhet.

Vid Kristdemokraternas riksting 2011 stödde vi en motion om att genom stimulansåtgärder och resurstillskott se till att det blir mer attraktivt för sjuksköterskor att vidareutbilda sig. Motionen besvarades med uppdrag till partistyrelsen att verka för en översyn av de ekonomiska villkoren för specialistsjuksköterskor med syfte att förbättra dessa villkor. Alliansens sjukvårdsarbetsgrupp föreslog inför valet 2010 att de ekonomiska villkoren för sjuksköterskor som genomgår specialistutbildning behöver ses över och förbättras.

Vi vill därför arbeta för, och förutsätter att diskussioner initieras i regeringskansliet, att sjuksköterskor ska få rimliga ekonomiska villkor vid specialistutbildning. Inte av egenintresse, utan av ansvar för hälso- och sjukvårdens kompetensförsörjning på kort och lång sikt, för att patienterna även i framtiden ska få bästa möjliga vård.

Gudrun Brunegård,
Landstingsråd (KD) Kalmar län, leg sjuksköterska och distriktssköterska
Ledamot i SKL:s Primärvårds- och äldreomsorgsberedning

Elisabeth Kihlström
Landstingsråd (KD) Värmland, leg sjuksköterska och distriktssköterska
Ledamot i Kristdemokraternas kommun- och landstingspolitiska råd

Birgitta Nordvall
Landstingsråd (KD) Västerbotten, leg sjuksköterska och distriktssköterska
Ledamot i SKL:s E-beredning

Birgitta Södertun
Regionråd (KD) Skåne, leg sjuksköterska och barnmorska
Ledamot i Rikssjukvårdsnämnden

BUP i Vimmerby viktig för barn och ungdomar i kris

Under mina tio år som skolsköterska mötte jag många barn och ungdomar med problem som var av sådan karaktär att de behövde specialisthjälp inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Det var inte alltid självklart för den unge och hans eller hennes familj att söka den hjälpen, utan kunde krävas ett rejält motivationsarbete. I den situationen var det till stor hjälp att BUP-mottagningen fanns några hundra meter bort.

Under de år som gått sedan dess har den psykiska ohälsan ökat, inte minst bland unga tjejer. Många gånger har frågan diskuterats om var den rätta kompetensen finns för barn och unga med psykisk ohälsa. Socialstyrelsens granskning har påvisat att elevhälsans uppdrag i första hand är förebyggande. Primärvården ska egentligen ta hand om det som kallas första linjens psykiatri, med enklare psykiska ohälsoproblem, men har sällan tagit det ansvaret och saknar i nuläget kompetens för det. BUP har kompetensen, men räcker inte till för den stora tillströmning av fall som är. Till följd av det försöker man sålla, för att i första hand ta hand om de svåraste fallen. Problemet med det förhållningssättet är att en stor grupp unga hamnar mellan stolarna.

I det perspektivet oroade det mig att få höra att det planerats en administrativ samordning av norra länets barn- och ungdomspsykiatri. Som ett andra steg skulle, enligt de uppgifter jag fått, även mottagningsverksamheten flyttas till Västervik, så snart lokalbehovet blivit löst. Därför ställde jag följande fråga vid landstingsfullmäktige härom dagen.

Landstinget i Kalmar Län

Landstingsfullmäktige
Psykiatriansvarigt landstingsråd Linda Fleetwood

Fråga om BUP-mottagningen i Vimmerby

När en ung kille eller tjej mår psykiskt dåligt och behöver specialistvård inom barn- och ungdomspsykiatrin (BUP), kan det ibland ändå krävas ett omfattande motiveringsarbete, för att få vederbörande att söka vård. Närheten till vården kan då betyda mycket för att det ska bli av.

Det har kommit till min kännedom att det finns beslut om att BUP Vimmerby administrativt ska knytas till Västervik från 1 januari 2013. Enligt uppgift ska även mottagningsverksamheten flyttas till Västervik, så snart lokalfrågan blivit löst. Senast 2015 ska all barn- och ungdomspsykiatri i norra länsdelen vara centraliserad till Västervik. Resvägen blir då runt elva mil längre än idag för varje besök, vilket totalt skulle innebära 22 mil för ett besök för dem som bor i Virserums-trakten.

Det finns därigenom en uppenbar risk att barn och unga med psykiska problem kan komma att avstå från vård, på grund av det kraftigt ökade avståndet. Frågan är om denna risk väger lättare än den blygsamma eventuella besparing som en samlokalisering kan innebära

Undertecknad känner inte till om det finns någon konsekvensanalys för vad förändringen kan komma att innebära i form av längre frånvaro från skolundervisning respektive föräldrarnas längre frånvaro från arbetet, samt miljökonsekvenser på grund av ökat resande.

Min fråga är, med anledning av ovanstående:

• Ställer du dig bakom centraliseringsbeslutet, med de risker och konsekvenser det innebär?

Vimmerby den 18 september 2012
Gudrun Brunegård

Linda Fleetwoods (V) svar lyder som följer:

"Samgåendet till en enhet mellan Vimmerby och Västervik är enbart av administrativ karaktär för att säkerställa bl a den medicinska säkerheten och vårdgarantin. Det finns ingen plan för flytt av teamet i Vimmerby till Västervik. Ingen personal kommer att förflyttas och patienterna kommer inte att märka någon skillnad. Redan idag nyttjas tjänster från Västervik eftersom Vimmerby varken har specialistsjuksköterska eller specialistläkare i teamet".

Jag ser detta som ett löfte och kommer att följa att det efterlevs. Min muntligt ställda fråga om den föreslagna förändringen gäller fler orter, t ex Oskarshamn, kunde inte det psykiatriansvariga landstingsrådet Linda Fleetwood (V) svara på. Så är det emellertid, enligt uppgift från verksamheten.

Det är intressant att reflektera över att frågan uppenbarligen var känslig. Trots att information givits till personalen om en förändring i två steg, med flytt av verksamheten så snart lokalfrågan lösts i Västervik, vill nu ingen stå för mer än den administrativa samordningen.

Det räckte alltså med att centraliseringsplanerna lyftes fram i ljuset för att de skulle ändras. Men vad hade hänt om jag inte hade väckt frågan? Hade det ursprungliga tjänstemannabeslutet rullat på då? Det får mig att undra om den ena handen inte vet vad den andra gör. Vem beslutar i den här typen av känsliga ärenden? Är det tjänstemannaledningen som beslutar fullt ut eller är det den rödgröna majoriteten som ger sitt tysta medgivande? Hade man hoppats att ingen skulle reagera innan det var för sent? Frågan har ju inte varit uppe för politiskt beslutsfattande i något öppet parlamentariskt forum.

Min slutsats är att den sittande rödgröna majoriteten antingen har abdikerat och överlämnat viktiga strukturella beslut till tjänstemannaledningen. Alternativt sitter de i slutna rum och ger tummen upp eller tummen ned till tjänstemannaförslag, och undanhåller därmed viktiga frågor från en demokratisk beslutsprocess.

Befolkningen i Kalmar län behöver en ny politisk ledning, som vågar ta ansvar!

Interpellation om betald specialistutbildning för sjuksköterskor

Landstingsfullmäktige
Interpellation till sjukvårdsansvarigt landstingsråd Lena Segerberg
Betald specialistutbildning för sjuksköterskor

Hälso- och sjukvården står inför många utmaningar. En sådan, som det talas allt för lite om, gäller hur kompetensen ska kunna upprätthållas. När kompetensfrågan är uppe är det oftast läkarförsörjningen som fokuseras. Även sjuksköterskor har specifik kompetens som inte går att ersätta med någon annan yrkesgrupp. Därför är det viktigt att yrket är attraktivt, så att det hela tiden byggs på med nya sjuksköterskor, som får växa in i yrket under samspel med erfarna kollegor och som ges möjlighet att specialisera sig inom olika discipliner.
Inom vissa områden spetsutbildas sjuksköterskor för att utföra arbetsuppgifter som normalt görs av läkare, för att optimera användningen av den specifika läkarkompetensen. Samtidigt råder inom flera områden brist på behöriga sjuksköterskor med relevant specialistutbildning, en brist som kommer att öka, då många kompetenta sjuksköterskor med lång erfarenhet går i pension under år som kommer.
Detta borde öppna möjligheterna för yngre sjuksköterskor med specialistutbildning att ta vid. Dessvärre är studievillkoren inte jämförbara med läkares, som gör sin ST under betald arbetstid. Med skiftande stöd från arbetsgivaren kan en sjuksköterska idag bli tvungen att ta tjänstledigt och låna för att finansiera sina studier, med ett sammanlagt inkomstbortfall på nästan en kvarts miljon, enligt Vårdförbundets beräkningar. Den blygsamma löneökningen efter fullgjord utbildning kan innebära att man får arbeta i 9-19 år innan utbildningen lönat sig. Det är knappast ett framtidsscenario som lockar till vidare utbildning.
Landstinget i Kalmar Län har sedan många år haft en pott för vidareutbildning till prioriterade specialistubildningar. Budgeten var 2010 6 miljoner kronor, 2011 var den 6,8 miljoner kronor och i år är den 7 miljoner kronor. En specialistutbildning för sjuksköterskor sträcker sig vanligen över två terminer med utbildningsbidrag à cirka 114,000 kronor.
Förra läsåret, 2011-2012, var det fler sjuksköterskor än vanligt som fick utbildningsbidrag. Med de utbildningar som inleddes under våren 2012 har en del av budgeten redan tagits i anspråk, vilket gör att endast tio landstingsanställda sjuksköterskor fått möjlighet till sponsrad specialistutbildning med start i höst.
Som följd av detta har den olyckliga situationen uppkommit att sjuksköterskor, som antagits till specialistutbildning inom bristområden, inte beviljats utbildningsbidrag. Inte alla har möjlighet att finansiera studierna själva, exempelvis om man har familj och höga fasta kostnader för boende. Risken att man av ekonomiska skäl tvingas tacka nej sin utbildningsplats är stor. Det är ju mycket olyckligt om landstinget på så vis går miste om möjligheten att bygga upp en buffert inför kommande kompetensbehov.
Landstinget i Kalmar län arbetar med ”Jämlik vård” som ett av honnörsorden. Det råder dock uppenbart ojämlika förhållande på arbetsplatsen, där en personalgrupp får betald specialistutbildning och en annan inte.
Med anledning av ovanstående önskar jag svar på följande frågor:

• I vad mån har landstinget avsatt medel inför kommande år, för att försäkra sig om att inte stå utan personal med rätt kompetens?

• Hur ser kompetensförsörjningsplanen ut gällande specialistsjuksköterskor inför kommande pensionsavgångar under den närmaste fem- respektive tioårsperioden?

• Vilka specialistutbildningar för sjuksköterskor prioriteras om fler sjuksköterskor söker utbildningsbidrag än vad anslaget räcker till?

• Vilka åtgärder planerar ni för att rätta till de ojämlika villkoren för läkare respektive sjuksköterskor vid specialistutbildning?

Vimmerby den 12 september 2012
Gudrun Brunegård

Vad händer med specialistmottagningarna i Vimmerby?

Specialistmottagningarna i Vimmerby kan nu vara i farozonen, när sjukhusklinikerna i Västervik tvingas spara. Det skulle drabba många kroniskt sjuka i Hultsfreds-Vimmerby-området.

Hälso- och sjukvårdsförvaltningen går mot underskott uppåt 100-miljonersklassen. De har i uppdrag att komma i balans. Därför pågår ett arbete på sjukhusen för att hitta sparförslag. Jag har från olika källor på sjukhuset Västervik fått höra att den verksamhet som ligger utanför sjukhusen, som specialistmottagningarna i Vimmerby, är bland det som är lättast att skära bort.

En stängning av specialistmottagningarna i Vimmerby skulle innebära att patienter från Hultsfreds och Vimmerby kommuner tvingas åka avsevärt längre. För Virserumsbor blir det i stort sett dubbelt så lång sträcka. Det blir även en ökad belastning på miljön och längre frånvaro från arbete och skola.

Jag är orolig för att mycket av den service som idag finns till invånarna i Hultsfreds- och Vimmerby-området kan försvinna, utan att vi ens får möjlighet att fatta politiska beslut om det. Den rödgröna S-V-MP-majoriteten har tidigare undanhållit en rad förändringar runt om i länet från politiska beslut. Dit hör t ex nedläggningen av ett tiotal distriktssköterskemottagningar och flytten av primärvårdsjouren i Oskarshamn från sjukhuset till Slottsgatan, med efterföljande problem.

Landstingsrådet Lena Segerberg (S) har tidigare på mina upprepade frågor svarat att specialistmottagningarna ska vara kvar. Jag förutsätter att det löftet fortfarande gäller, men det måste uppenbarligen förmedlas till klinikerna.

Jag kräver att de förslag som tas fram på klinikerna samlas ihop för politisk avvägning, ur ett befolkningsperspektiv. Det är det enda demokratiskt godtagbara. Då kan den som genomför förändringarna ställas till svars vid kommande val, men det är väl det som majoriteten vill undvika.

Cancer i fokus

Cancer - ett gemensamt namn för hundratals olika sjukdomar. Numera kan man bota de flesta, men för en av de vanligaste, lungcancer, är fortfarande prognosen mycket dyster.

En hel dag och mer därtill ägnades åt just cancersjukdomarna och olika aspekter kring diagnos, vård och behandling. Socialminister Göran Hägglund (KD) invigde cancerdagen.

Jag själv fick gå in som ersättare i ett seminarium som anordnats av lungcancerföreningen. Ett av föreningens problem är att på några år har bortåt 90 procent av de drabbade avlidit. Det blir då väldigt svårt att bygga upp en organisation med kontinuitet, som kan stödja nyinsjuknade. Föreningens vädjade om att göra ett undantag från det vanliga för patientföreningar och låta specialistsjuksköterskor stå för kontinuiteten. Det låter i deras fall motiverat.

I samtalet framförde jag att det vore önskvärt att man i det fortsatta arbetet med att genomföra den nationella cancerstrategin kompletterar med nationellt samstämda minimitider för de olika leden i cancerdiagnostik och behandling, på liknande sätt som man beslutat om i Danmark. Denna uppfattning har jag uttryck i en debattartikel, som varit publicerad i flera tidningar. Vid seminariet uppfattade jag att det finns stöd för en sådan ambition även från företrädare för professionen.

Sommar-PRAO - att "gå i vårdpersonalens skor"

För andra sommaren i rad tar jag några sommardagar för att fördjupa min inblick i länets hälso- och sjukvård. Kalla det gärna hospitering eller kanske rent av PRAO.

Som beslutsfattare ser jag det som oumbärligt att inte bara läsa in beslutsunderlag, utan också att ha egen kännedom, in på bara huden, om den verklighet som patienten möter och som personalen har att hantera varje dag.

Hittills i sommar har jag gått tillsammans med personal på barnkliniken, akutmottagningen, dialysen och medicinkliniken vid Länssjukhuset i Kalmar. I Västervik har jag hospiterat på psykakuten och psykiatrins öppenvårdsmottagning. Fler arbetspass är inplanerade, även i primärvården och vid Oskarshamns sjukhus.

Gudrun Brunegård hospiterar på Västerviks sjukhus.
Foto: Caroline Petersson, från Västerviks-Tidningens reportage torsdagen den 26 augusti 2012.

Vilka slutsatser har jag då dragit efter dessa dagar i direktkontakt med vården?

Ja, nog finns problem. Inte minst sommartid, då verksamheten behöver minskas ned för att personalen ska kunna ta ut sin nödvändiga semester. Utan sommarledighet blir personalen utarbetad och orkar inte jobba hela resten av året. Trots att det inte går att få tag på tillräckligt många semestervikarier.

Men det går inte obemärkt förbi. Hur skulle det inte märkas, att bemanningen är reducerad trots att människor blir lika sjuka på sommaren som på resten av året och länets befolkning dessutom fördubblas tack vare alla turister?

Mitt i detta gör personalen ett beundransvärt arbete och tänjer sig till sitt yttersta. Även om de stressas av att patienterna ibland får vänta olidligt länge på akuten. Även om de vissa dagar tvingas ta dubbla arbetspass för att få schemat att gå ihop. Även om man fått öppna upp och fylla de stängda rummen på avdelningen, utan att ha mer än halv personalstyrka. Och så vidare.

Självklart har jag fått med mig mer än detta, att ta vara på inför kommande verksamhetsår, men det kommer jag att redovisa i annan tappning vad det lider.

Vårdförbundets länsordförande i Kalmar, Michelle Dobos Sandberg, skrev en artikel i början av sommaren, där hon uppmanade landstingspolitiker att gå en dag i vårdpersonalens skor.

Jag kan bara instämma - det är nyttigt att få nya infallsvinklar och perspektiv på den verksamhet vi ska fatta beslut om, och jag rekommenderar varmt fler att följa mitt exempel.

Hur minskar andra länder STI och oönskade graviditeter?

Professor Kristina Gemzell pekade vid ett Almedals-seminarium på betydelsen av preventivmedel - både som skydd mot oönskad graviditet och mot sexuellt överförda sjukdomar. Hon påvisade ett direkt samband mellan tillgång till gratis p-piller till unga kvinnor och minskat antal aborter på grund av oönskade graviditeter.

Lägst abortfrekvens av ett antal undersökta länder har Nederländerna, där preventivmedel är helt gratis för alla kvinnor. I Norge infördes gratis preventivmedel för ungdomar mellan 15 och 19 år och sänkte därmed aborterna med nästan 29 procent.

Hon menade att sex- och samlevnadsundervisningen är A och O för hur unga sedan använder preventivmedel. I det sammanhanget har den bild som ges i media av p-piller, som det enda riktigt säkra skyddet mot önskad graviditet, stor betydelse.

I Nederländerna har man också mycket tidig sex- och samlevnadsundervisning, som sedan återkommer och byggs på varje skolår. Man betonar där vikten av att samtidigt använda både p-piller, som skydd mot graviditet, och kondom, som skydd mot sexuellt överförda sjukdomar. Detta dubbla skydd går under namnet Double Dutch.

Åldern för samlagsdebut är jämförbar med i Sverige, men skillnaden är stor för omständigheterna runt omkring. I Nederländerna är det absolut vanligaste, enligt professor Gemzell, att även unga par ser det som självklart med Double Dutch, dvs både kondom och p-piller.

Även i Norge och Finland har man, återigen enligt professor Gemzell, betydligt bättre och upprepad, återkommande samlevnadsundervisning - och lägre aborttal än i Sverige.

I ett annat seminarium, där Socialdepartementet representerades av politiskt sakkunnige Charlie Weimers (längst tll höger i bild), diskuterades den kommande, samlade strategin för rätten till sexuell hälsa och reproduktiv hälsa. Denna strategi ska ligga till grund för ett förbättrat stöd, inte minst till unga killar och tjejer. Några talare hänvisade till de förslag som regeringens utredare Anders Milton tagit fram, men som ännu inte förverkligats. Det handlar bland annat om just förbättrad sex- och samlevnadsundervisning i skolan.

Med tanke på den rapport som kom i dagarna, som visade att sex av tio som genomgår abort saknar stöd och samtal om existentiella frågor, så är det min starka förhoppning att även detta behov vägs in i den kommande strategin.