torsdag 9 september 2010

KD-fokus på vård i livets slutskede

De senaste dagarna har jag tillsammans med kristdemokrater i Kalmar respektive Västervik lyft behovet av helhetssyn i vården av patienter i livets slutskede. Värdighet, kunnighet och respekt ska prägla bemötandet i alla skeden av livet. Inte minst i livets slutskede är detta viktigt.


Kristdemokraterna Monica Bengtsson, Arne Sjöberg och Gudrun Brunegård vid pressträffen i Kalmar på onsdagen.

Hospice är en vårdfilosofi med särskild inriktning på trygg vård och omsorg vid livets slut. Hospice inriktar sig på ett helhetsperspektiv, på bemötande och på hela familjens situation. Man ska kunna tillgodose patientens medicinska, psykiska, sociala och existentiella behov. Man jobbar även för att inredningen och övrig miljö ska kännas trivsam och vara mer hemlik. Såväl den yttre som inre miljön lyfts fram på ett speciellt sätt, allt för att ge trygghet i en svår situation.

Vid pressträffen i Kalmar igår återknöt jag, tillsammans med Monica Bengtsson och Arne Sjöberg, till den motion om hospice, som jag skrev för några år sedan, och som blev välvilligt bemött.

I yttrandet framhölls att frågan om att starta hospice är en kommunal angelägenhet, där landstingets verksamhet kommer in som en stödprocess. Det framhålls att ”om kommuner beslutar att starta hospiceverksamhet är det av vikt att platserna blir samlade till en enhet i syfte att hålla en hög kompetensnivå hos medarbetarna samt en optimal vårdmiljö för boende och anhöriga. Både det palliativa rådgivningsteamet och distriktsläkarna kommer att vara behjälpliga inom ramen för deras nuvarande uppdrag och resurser. Vidare är det viktigt att det sker en utveckling av samarbetet mellan kommunerna, landstingets palliativa rådgivningsteam och primärvården avseende hospiceplatserna, samt att det palliativa rådgivningsteamet tillhandahåller stöd i form av utbildning och specialiststöd i det patientnära arbetet och primärvården genom läkarmedverkan i särskilt boende inom ramen för nuvarande resurser.”

Kalmar kommun har nu försökt knyta kontakt med landstinget för att komma vidare i frågan, men har mötts av ointresse från landstingets sida.

Med anledning av detta ställer nu Monica och Arne en interpellation till landstingsstyrelsens ordförande Anders Henriksson (S), med frågan vad han gör för att underlätta kontakten mellan kommun och landsting i syfte att bygga upp ett hospice i Kalmar kommun.


Gudrun Brunegård och Kerstin Lahi i Västervik

I Västervik är situationen något annorlunda. Det finns beslut om att det ska inrättas palliativa vårdplatser, men åren har gått utan att något har skett. Den rödgröna majoriteten har hänvisat till att det har saknats utrymmen. Vid landstingsfullmäktige i vintras debatterades frågan och landstingsrådet Lena Segerberg var då inne på att det skulle avsättas en vårdplats här och en där, utspridda på flera kliniker.

Vi motsatte oss detta och menade att vårdplatserna måste samlas till en enhet, med särskilt utvald personal, som förmår se till patientens helhetsbehov.

Vid dagens pressträff i Västervik lyfte jag, tillsammans med Kerstin Lahi frågan på nytt. Vi vill uppmärksamma att när nu Västerviks sjukhus byggs om och till kommer på sikt lokaler att frigöras, där en palliativ enhet med fördel skulle kunna placeras. Rehab-huset skulle kunna vara en lämplig placering, där man kan samla kompetens i form av personal med hög kompetens och personlig lämplighet att arbeta med patienter i livets slutskede.

Det är hög tid nu att planera för de palliativa vårdplatserna nu, innan alla utrymmen som kommer att frigöras efter byggnationerna har blivit uppbokade för annan verksamhet.

tisdag 7 september 2010

Rödgrön skolpolitik för fortsatta misslyckanden

Ingen ska säga annat än att Mona Sahlin (S) har erkänt den tidigare socialdemokratiska skolpolitikens misslyckande. Även om det av förståeliga skäl knappast uttrycks i ord, så görs det i gärning, eftersom de rödgröna accepterar den absoluta merparten av de reformer som Alliansen nu genomför på skolans område, för att höja kvaliteten på undervisningen och förbättra elevernas resultat och därmed också deras möjlighet att gå vidare.

Men det tar tid att förändra ett skolsystem. Så där en nio år.

Det är tråkigt, för att inte säga förödande, att så många unga idag får lida av det skolsystem som försöker tvinga in praktiska begåvningar i ett teoretiskt system, där alla förväntas bli högskolestudenter.

Märkligt att man i de rödgröna leden lyckas blunda för det tydliga sambandet mellan avhopp i gymnasiet och ungdomsarbetslösheten. Och att man skyller på den sittande regeringen, istället för att idka lite sund självkritik. Det kan nog bara förklaras med en stark försvarsmekanism, projektion, när man lägger skulden för egna misslyckanden på andra.

Det oroar mig av mer än ett skäl om de rödgröna skulle komma tillbaka till makten. Just när det gäller skolpolitik, så är en av de få återstående skiljelinjerna att de rödgröna vill hålla fast vid kravet att uppnå högskolebehörighet även på de yrkesinriktade programmen. Alliansen vill ge eleverna teori så att de klarar yrket, med möjlighet att när som helst komplettera upp till högskolebehörighet.

På så vis kan man ge de praktiskt lagda icke-teoretikerna, en god utbildning med möjlighet till arbete och försörjning och inte minst bibehållen självkänsla.

Rödgrön skolpolitik skapar istället misslyckanden, avhopp och utanförskap.

måndag 6 september 2010

Rödgröna söker makt - Alliansen vill ge valmöjlighet

Den blir allt tydligare, den stora skiljelinjen mellan de båda politiska blocken:

De rödgröna söker makten för maktens egen skull, för att kunna styra och ställa i människors liv. Landstingsmajoritetens hushållsutskick i Kalmar län talade förvånansvärt tydligt klarspråk: "Vi vill fortsätta bestämma".

Ett annat exempel är Lars Ohly (V), som vill tvinga föräldrar att göra som han vill, även om det innebär att amningen måste avbrytas i förtid och mamman tvingas ta till en bröstmjölkspump när pappan ska ta över föräldraledigheten och mamman ska jobba.

Detta medan Allianspartierna vill ge tillbaka makten till de enskilda människorna. Makten över sin ekonomi, genom att man får behålla en större del av sin inkomst. Makten att själv bestämma vem som ska städa hemma. Makten över hur man vill ha barnomsorgen. Och så vidare.

Det ska bli intressant att se vilken sida som vinner starkast gehör hos väljarna. Är de flest som inte själva vill ta ansvar för sina liv utan vill bli omhändertagna och hunsade av politiker fjärran från verkligheten? Eller är det fler som känner att de själva är kompetenta att fatta de beslut som gäller den egna vardagen och det egna livet?

Om tretton dagar får vi veta! Men jag tror på svenskarnas förmåga och tilltro till den egna förmågan.

Väntetidsgaranti vid sjukresor

Nu är det dags att rätta till orättvisorna när det gäller sjukresorna i länet. Det är inte rimligt att de som har längst restid till sitt läkarbesök eller sin sjukvårdande behandling ska få vänta dubbelt så länge som de som bor nära. Vi vill därför införa en väntetidsgaranti, så att ingen ska behöva vänta längre än en timme före eller efter behandling.

Landstingets nuvarande socialistiska majoritet uppvisar en häpnadsväckande oförståelse för det som är en verklighet för invånarna. Majoritetens fokus på sjukhusorterna dominerar totalt och i praktiken bestraffar man dem som bor på landsorten och i länets glesbygdsområden.

För den som är sjuk kan resan till och från sjukvårdsinrättningen vara ett problem och orsaka stort lidande. Sjuktransporten samlar upp patienter längs en lång resväg. Av samordningsskäl får patienten vara beredd att vänta på sjukhuset innan man får träffa läkaren eller utföra sin behandling, liksom efteråt, innan hemresan börjar. Den sittande vänstermajoriteten har infört ett regelverk som gör att de som har längst resväg på ett orimligt sätt får vara beredda att vänta två timmar före och två timmar efter besöket, jämfört med en timme för de som bor närmast sjukhuset, det vill säga dubbelt så länge.

Jag får höra många berättelser från patienter om hur de upplevt sina sjukresor. Med drygt två timmars restid till sjukhuset, två timmars väntan före och lika lång tid efter själva besöket, så blir det sammantaget en hel dag för ett besök som kanske inte är mer än en halvtimme långt. De som planerar borde istället ta större hänsyn till dem som tvingas åka långt.

Patienter med lång resväg ska inte diskrimineras genom att tvingas vänta längre än andra. Därför vill vi kristdemokrater införa en väntetidsgaranti, så att väntetiden mellan sjuktransport och undersökningen inte ska vara längre än en timme för någon.

fredag 3 september 2010

Lex Maria-anmäl - NU!

I dagens Barometern-OT kan man läsa om Jan Ahlqvist minst sagt plågsamma upplevelse av sjukvården. Hans allvarliga bäckenfraktur upptäcktes inte vid röntgen. Istället skickades han hem med svaga smärtstillande tabletter.

Efter några dagar upptäcktes missen och Jan fick vård och löfte om att händelsen skulle utredas. Vad som blivit av denna utredning är dock oklart. Flera månader senare har Jan ännu inte hört något.

Det hela är naturligtvis mycket sorgligt - för alla inblandade parter. Allra mest för Jans egen del, som fick genomleva några dygns ofattbar smärta utan egentlig smärtlindring. Men även för det sjukhus och den klinik och framför allt för den läkare som gjort misstaget och inte noterade frakturerna. Och för det landsting som vill förbättra patientsäkerheten - dit hör väl rimligtvis att man ställer rätt diagnos. Och för de patienter som är beroende av sjukvården, men som av sådana här berättelser kan tappa förtroendet om att man ska bli väl och rätt omhändertagen när man är i behov av sjukvård.

Den mänskliga faktorn och risken att göra fel finns alltid. Det tvingas vi leva med. Men det är viktigt att dra lärdom av sådana här allvarliga olycksfall i arbetet, som drabbar enskilda patienter, så att man minimerar risken för att det händer igen.

Därför är det allvarligt att den utredning som utlovades tycks ha kommit av sig. Och därför förväntar jag mig att en Lex Maria-anmälan görs omgående.

Ge de ensamkommande barnen en fristad!

De ensammakommande flyktingbarnen är på tapeten - och borde alltid vara det, så länge den nuvarande situationen råder, där allt för få kommuner öppnar sin famn för att ta emot dem. Det är helt orimligt att några få kommuner, som råkar ligga "i vägen", ska bära hela bördan.

För det är en börda att logera hundratals ungdomar, som det handlar om i exempelvis Malmö och Sigtuna, på ett människovärdigt sätt, och ge dem socialt och psykologiskt stöd och möjlighet till studier och meningsfull fritid i väntan på asylbeslutet. För det handlar ju om barn, enligt FN:s definition, i en mycket utsatt situation.

Men om vi kunde hjälpas åt, i alla kommuner i Sverige, så skulle de ensamkommande barnen, istället för att vara en börda för några enstaka kommuner, kunna bli till lika stor glädje som flyktingpojkarna i Södra Vi i Vimmerby kommun, som Tom Alandh skildrar med sådan värme i sitt program Solidariteten i Vimmerby.

I morgon lördag genomförs en aktion för ensamkommande flyktingbarn i Göteborg, där Rädda Barnens generalsekreterare Elisabeth Dahlin redan idag besöker transitboende och möter barn och gode män. I en artikel i Göteborgs-Posten konstaterar man att Kristdemokraterna är det enda parti som tar upp de ensamkommande flyktingbarnen i sin vaplattform.

Det kanske förklarar varför det var så trögt att få majoritet för när socialnämndens ordförande Torbjörn Sandberg (KD) sökte stöd för att utvidga antalet barn som Vimmerby kommun tar emot per år. Vi mötte många ifrågasättanden om varför barnen kommer till Sverige.

Det är självklart att man som förälder gör vad man kan för att skydda sina barn från krig och våld, även om det innebär att man skrapar ihop sina sista slantar för att skicka dem i säkerhet i ett främmande land hundratals mil bort.

Barnens asylskäl prövas individuellt, så ingen ska behöva ifrågasätta det riktiga i att de finns här.

Och oavsett vilket asylbeslutet blir, så är det vår medmänskliga skyldighet att ta väl hand om barnen, både vid mottagandet, under väntetiden och efter beslutet. Barn är barn, även om de ser vuxna ut och redan har tvingats gå igenom mycket under sina korta liv.

onsdag 1 september 2010

Kristdemokraterna - det gröna allianspartiet!

Det är Kristdemokraterna som är det grönaste partiet i Alliansen, enligt Miljöaktuellt.

Kristdemokraterna ställer sig bakom tolv av de sjutton förslag som ställts i en enkät från Svenska Naturskyddsföreningen.

Ett citat från artikeln:

"Hos regeringspartierna toppar Kristdemokraterna med 12 ”ja” följt av tio ”ja” från folkpartiet och åtta ”ja” från centerpartiet.

Och här är förslagen som skulle kunna drivas igenom av en ohelig allians bestående av fp, kd, mp och v under nästa mandatperiod:

1. Skärp miljöbalken genom att ge åtgärdsprogrammen för miljökvalitetsnormer rättsverkan mot enskilda.
2. Öka miljöskatteväxlingen under nästa mandatperiod.
3. Komplettera nationalräkenskaperna med att redovisa förändringar av naturkapitalet.
4. Lagstifta om sanktionsavgifter för dem som inte uppfyller skogsvårdslagens krav på naturvårdshänsyn.
5. Kriminalisera den illegala rovdjursjakten ytterligare.
6. Skapa en marknad för energieffektivisering genom så kallade vita certifikat.
7. Inför nationella begränsningar av miljögifter som barn kommer i kontakt med – bisfenol A, fly, DEHP, dekaBDE, nonylfenoletoxylat och PFOA.
8. Öka takten i arbetet med havsskydd så att 10 procent av landets marina områden skyddas till 2014."

För något tiotal år sedan gick Kristdemokraterna under benämningen sol-vind-och-vattenpartiet, på grund av det starka miljöengagemanget. Enkäten visar att engagemanget på djupet finns kvar, även om kanske andra frågor numera dominerar debatten.

Det är dags att ändra på det nu. Låt Kristdemokraternas miljöprofil komma fram tydligare hädanefter! Vi har stor trovärdighet på området, med Anders Wijkmans (KD) vitt erkända insatser som kristdemokratisk EU-parlamentariker, och med Lars Thunberg (KD) som ordförande i Sveriges Ekokommuner.