Den sången hörde jag många gånger som barn, i början på 1960-talet. Och jag gillade den inte. Jag minns nu inte om det var Zarah Leanders ovanliga, djupa altstämma som väckte obehag, eller om det var jantementaliteten som hade mig i sitt grepp.
I Korpralstorpet mellan Rödmossen och Viberg bodde Zarah Leander som barn.
När jag blev lite äldre fick jag veta att vi var släkt med Zarah. Hon var syssling till min farfar, men familjerna umgicks inte. När Zarah var barn bodde hennes familj några kilometer från min mors barndomshem under några år, innan familjen Hedberg, som var Zarahs flicknamn, flyttade till Karlstad.
Zarahs far var grönsaksshandlare och brukade komma till min morfars gård och köpa upp potatis, för att sälja vidare i sin butik i Karlstad. Min moster Inez, som var ungefär tio år yngre än Zarah, har berättat hur Zarah brukade följa med sin far. Medan männen gjorde upp affären väntade flickorna ute.
Inez hade starka minnen från hur Zarah, med sitt eldröda hår, låg på mage tvärs över mullbänken under den stora kastanjen och sparkade med benen. Hon sjöng med sin djupa röst, grimaserade och gjorde otäcka rörelser med händerna, så att lilla Inez blev rädd.
Kastanjen står fortfarande kvar, men mullbänken, där Zarah låg framstupa och sjöng, är borta sedan länge.
I ett minnesprogram i samband med Zarahs sjuttioårsdag berättade hon hur hon som ung flicka brukat skrämma mindre barn med sin mörka röst. Inez blev då påmind om sitt barndomsminne.
När Zarah Leander blev rik och berömd köpte hon ett gods. Barndomshemmet i Värmland ville hon inte kännas vid. Det är nu sorgligt förfallet.
Zarahs tyska karriär som sångerska och skådespelerska, var inte något som uppskattades av dem som kände henne från barndomen. Allra minst hennes påstådda samröre med Hitler. Tvärtom stärkte det bilden av en egensinnig flicka med rymligt samvete, som inte skydde några medel eller drog sig för att roa sig på andras bekostnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar