Vila och passion - nödvändigt inför valrörelsen!

Om mindre än sju veckor är det val. Därför har jag varit ledig ett par veckor.

Så ledig man nu kan vara, när man ägnar sig åt att söka upp internetcaféer på medelhavskusten, för att kolla av mailboxen och följa vad som händer genom nättidningarna hemmavid ...

Förra året hade jag med en dator med 3G till Tanzania och kunde ge aktuella rapporter därifrån. Men när räkningen kom några månader senare, så insåg jag att talesättet "Smakar det så kostar det" hade bäring även i detta sammanhang. Därför nöjde vi oss alltså denna gång med att anlita internetcaféer. Och de duger bra, så länge man inte har allt för höga ambitioner.

Nej, huvudtemat för mina och makens två veckor fick bli vila och passion.

Vila i form av sol och bad i Istrien i allra nordligaste Kroatien, ett område som ger rika möjligheter till utflykter till platser med lång och intressant historia: Pula med sin välbevarade romerska amfiteater och Augustustempel, Porec med mosaiker nästan i klass med dem i Ravenna om än mindre omfattande, Pazin med sitt hundrametersstup mitt inne i staden som inspirerat Jules Verne, eller den charmiga bergsstaden Motovun mitt i tryffeldistriktet. Och varför inte en båtutflykt till öarna strax utanför Pula som är nationalpark och där Tito bodde halva året och där många av världens mäktiga har varit.

Ett utmärkt upplägg är att göra sådana utflykter på dagen och sedan leta upp en strand fram på eftermiddagen, när solens strålar inte längre är så skarpa. Själv kombinerade jag solandet med att läsa böcker, som jag normalt inte hinner med under terminerna. Klassiker som nobelpristagaren Sienkiewicz's 'Quo vadis', samtidssatir som Bakhtiars 'Kan du säga schibbolet', deckare som Åsa Larssons 'Till dess din vrede upphört', biografi som P-O Enqvists 'Ett annat liv'.

Och så god mat, förstås. I Kroatien vet man hur man tillreder havets läckerheter, lika väl som en saftig biff till hemgjord pasta med tryffelsås. Och de kroatiska pizzorna överträffar nästan de italienska.

På vägen hemåt återknöt vi bekantskapen med den slovenska pärlan Bled, en liten stad invid en sjö, inbäddad bland de julianska alperna, med en borg fastklängd på ett stup. På en ö mitt i sjön ligger en kyrka med typisk lökkupol. Hur pittoreskt som helst!

Men det stora målet för sista delen av vår resa var passionsspelen i Oberammegau, några mil norr om Garmisch-Partenkirchen. 1634 härjade pesten och folk dog som flugor. Då samlades byborna i kyrkan och lovade Gud att om han skonade dem från pesten skulle de framföra ett skådespel som skildrar Jesu lidandes historia, den så kallade passionshistorien, de händelser som ledde fram till hans korsfästelse, död och uppståndelse.

Från den stunden skördade pesten inga fler liv i Oberammegau, fast den fortsatte att härja runt omkring.

Och från den stunden har byns befolkning engagerat sig i passionsspelen, som alltså framförs vart tionde år. Staden är ungefär lika stor som Vimmerby stad. Hälften av befolkningen är på olika sätt involverade, varav 500 varje kväll som dramat framförs; hälften på scenen och hälften back-stage.

Spelet överträffade mina förväntningar, måste jag säga. Dramatiseringen var mycket proffsigt framförd, trots att det alltså genomgående är amatörer ur stadens befolkning. Men det som imponerade mest var nog själva inställningen till passionsspelet.

Efter så lång tid hade man kunnat förvänta sig att det blivit institutionaliserat och genomkommersialiserat. Och nog finns sådana inslag. Men man har insett att nutidens människor inte har samma förkunskap om den bibliska historien som forntida publik hade med sig.

Därför har man gjort kompletteringar i libretto och dialoger för att förklara vad som sker på scenen. Man har också lagt till så kallade 'levande bilder', där man pekar på kopplingar mellan händelser i Gamla Testamentet som förebilder till Jesu egen historia, eftersom Jesu verk enligt kristendomen ses som fullkomningen av det gamla.

Sammantaget var det en enorm upplevelse, både 1700-talsmusiken, oratoriekörens prestationer, dramats gestaltning av skådespelare och statister och naturligtvis själva berättelsen i sig.

Det är mycket imponerande hur denna lilla stad förmår åstadkomma något så väl genomarbetat. Hur organiserar man livet och samhällsfunktionerna när nästan en tiondel av befolkningen, däribland åtskilliga barn, är bundna vid och kring scenen 105 kvällar under perioden maj till september vart tionde år, för att inte tala om all tid för repetitioner?

Oavsett vad man tycker eller tror om Jesu historiska eller religiösa betydelse, så kan passionsspelet vara en källa till inspiration, för vad ett samhälle kan åstadkomma när man sluter sig samman och jobbar för ett gemensamt mål. Det är ju också en form av passion, eller hur?

Och passionen till en idé, bilden av det samhälle vi vill bygga, det är väl det som driver många oss politiker. Det är den passionen som ger energi och drivkraft att arbeta i stort sett dygnet runt, att göra en hel del uppoffringar och utstå spott och spe från meningsmotståndare.

För att bedriva en framgångsrik valrörelse är alltså både vila och passion nödvändigt. Och jag har fått båda delarna, så här kommer jag!

Nu vinner vi valet!