Ölandsbesök med energi och nostalgi

I fredags var jag på Öland. Syftet var att medverka på Kristdemokraternas årsmöte, i egenskap av EU-kandidat. En stor ära, må jag säga!

En given fråga att samtala om var naturligtvis energiöverenskommelsen, som de fyra Allianspartiernas ledare gjort dagen innan. Ett nödvändigt avslut av det dödläge som rått under de senaste decennierna. Som det är utformat tror jag att industrin får ökad drivkraft att hitta effektiva alternativlösningar och ta tillvara spillenergi. Men man har samtidigt lyckats med konststycket att lyfta bort den våta filt som legat över tanken att överhuvud taget diskutera ens ersättning av åldrande kärnkraftverk med ny, effektivare och ännu säkrare teknik.

För mig betyder Öland mycket. När jag växte upp i Oskarshamn och ännu mer sedan vi flyttade till Kalmar, när jag gick i sjuan, så var vi mycket på Öland. Under tonåren brukade jag tillbringa några veckor varje sommar hos konstnärinnan Lotte Laserstein i hennes hus i Strandtorpshage.

Och det var på Öland jag som nittonåring gifte mig, en blåsig augustidag 1977, med min Anders, som jag fortfarande är lyckligt gift med och har tre härliga barn tillsammans med. Bröllopet var på Klintagården, där jag några år tidigare konfirmerats och kommit fram till en egen tro. Efter öppet hus för drygt hundra gäster for släkten till Halltorps gästgiveri och åt en läcker hjortstek. Sedan smög Anders och jag iväg till bröllopssviten, där Anders gjorde en heroisk insats för att befria mig från ett hundratal hårnålar som höll den fem meter långa slöjan på plats ... ;-)

Kul att 31 ½ år senare vara EU-kandidat och hålla årsmötestal på samma plats! Livet är allt bra förunderligt ...