Patientens rätt stärks genom Alliansen

En köfri, säker och jämlik hälso- och sjukvård för alla, det är målet för Alliansens hälso- och sjukvårdspolitik, som idag presenteras i Svenska Dagbladet. Artikeln finns också på Alliansens hemsida, där man kan ladda hem rapporten i sin helhet. Rapporten diskuteras även i Dagens Nyheter.

Anders Andersson (KD) har lett gruppens arbete, där även Filippa Reinfeldt (M), Kenneth Johansson (C) och Jonas Andersson (FP) ingått.

Ett viktigt avsnitt i rapporten handlar om patientens rätt till jämlik vård, oavsett ålder, kön, etnisk bakgrund, bostadsområde - eller plånbokens tjocklek. Man kommer också att vidta sanktioner mot landsting som inte ger patienterna vård i tid eller som förhindrar patienternas rätt att välja vårdgivare.

Det måtte ha varit överraskande och kanske chockartat för Ylva Johansson (S) att på detta sätt blir förbisprungen från vänster i fråga om jämställd hälso- och sjukvård, för i en kommentar till radions Ekoredaktion återfaller hon till en fullständigt osaklig ryggradsreflex, där hon påstår att alliansen "kommer att fortsätta med privatiseringar".

Det är märkligt hur Ylva och hennes gelikar är måna om att klanka på driftformen än att måna om patienternas rätt till god och jämlik sjukvård i tid!

Hultsfred fortfarande kvar på kartan

Idag är det många som sörjer. Igår tillkännagav ledningen för Rockparty att Hulstfredsfestivalen ställs in.

Nyheten spreds snabbt, vilket vittnar om hur väl känd Hultsfredsfestivalen blivit genom åren. Både Aftonbladet och Expressen har stora artiklar och redan igår rapporterade SVTs och TV4s nyhetssändningar om beslutet. Mer lokalt rapporterar Vimmerby Tidning, Barometern och östran-Nyheterna.

Rockparty och Hultsfredsfestivalen har satt Hultsfred på kartan, det råder det inga tvivel om. Det är mängder med människor, kanske flera hundratusen, som gjort stora musikupplevelser där, under de tjugofyra år festivalen genomförts.

Men det har inte varit odelat positivt. Det är många kommuninvånare som har lidit sig igenom festivaldagarnas 'oväsen', men inte vågat fly fältet utan stannat kvar för att bevaka och skydda sina hus och trädgårdar från kissnödiga festivalbesökare osv.

Kommunens befolkning har, vare sig de gillat festivalen eller ej, blivit delaktiga genom skattsedeln, eftersom kommunen fått skjuta till stora belopp, inte minst efter de senaste förluståren.

Genom gårdagens beslut minimerades årets förlust. Men förutom dem som redan köpt biljetter och de band som avbokats på kort varsel, där det är osäkert om de kan få tillbaka något för sina utlägg, så är det skattebetalarna i Hultsfred som återigen drabbas när konkursen är ett faktum.

Den fråga jag ställer mig är varför inte kommunledningen, med kommunalrådet Kira Berg (S) i spetsen, drog slutsatsen redan efter förra årets brakförlust, utan framhärdade i att stödja Rockparty ännu ett år?

Jag behöver dock inte fråga mig varför Lennart Beijer (V) de senaste veckorna återigen dragit upp sin käpphäst om att slå samman Hulstfreds kommun med Vimmerby. Som mångårig ordförande i Rockparty visste han förstås vartåt det barkade och ville hitta någon att sprida ut förlusterna till.

Föräldraskap ska uppmuntras av arbetsgivaren

I Aftonbladet berättas det idag om en ung kvinna som blev omplacerad från drömjobbet som köksinredare till en lågkvalificerad arbetsuppgift i receptionen i samband med föräldraledighet.

Diskrimineringsombudsmannen stämmer nu arbetsgivaren på 80.000 kronor. Jag kan inte bedöma om det är en rimlig bot. Däremot är jag fullständigt överens om att ett sådant beteende måste motverkas.

Barn är en tillgång i samhället. Att få barn och att ta ansvar för en ny och försvarslös person hjälper föräldrarna att utvecklas som människor. Att vara förälder är en utmärkt ledarskaps- och konfliktslösarträning. Det har även arbetsgivaren nytta av. Även om det under några år kan bli en och annan dags frånvaro på grund av barnets sjukdom.

En arbetsgivare som inte uppmuntrar till föräldraskap och ger möjlighet att kombinera sina anställdas yrkesutveckling med föräldraskapet biter sig själv i svansen.

Att vårda sina rötter med bara fötter

Det skapar trygghet att ha kontakt med sina rötter, att veta varifrån man kommer och att vårda sina traditioner. En sådan trygghet ger en god grund för en öppenhet och nyfikenhet inför det som är annorlunda. Detta berörde jag i mitt midsommaraftonstal i Brunnsparken i Södra Vi.

Midsommardagen har jag ägnat åt rotvård – och fotvård! Jag har besökt den värmländska bygd där mina rötter finns. Själv har jag aldrig har bott där, men min barndoms somrar har jag tillbringat där.

Och nog känns det speciellt att komma till den bygd där förfäderna bott åtminstone sedan början av 1700-talet. En anfader på Röör fick bjuda kung Karl XII på mjölk, när han kom med en vagnslast med havre, råg och ärter till den svenska hären, som slagit läger vid kullen öster om Väse kyrka, som därefter kallas Kungsbacka, på sin väg till Norge 1718.

Eller Nolgår’n i Lövhöjden till exempel. Redan 1724 fanns släkt där. Där föddes min morfars mor Karolina Andersdotter år 1841. Hennes far Anders Andersson engagerade sig i det som så småningom blev Väse Missionsförsamling, som bildades runt 1850.

Det hade gått några år sedan folkskolereformen 1842, men för Anders och andra bönder i trakten kändes det inte så självklart att skicka sina barn till kyrkskolan, på en mils promenad genom skogar med både björn och varg. Ja, en gång kom faktiskt en björn fram på ängen tvärs över vägen från Nolgår’n och rev juvret av en betande ko.

Anders ville inte utsätta sina barn för den riskabla vandringen, men ville inte heller förhindra dem från att få lära sig läsa, skriva och räkna. Då bestämde han sig för att upplåta övervåningen på sin stuga till skolsal och lärarinnebostad. Han fick med sig några fler bönder på idén och tillsammans stod de för hennes lön.


Nolgår'n från baksidan. Den gamla skolsalen var inrymd på övervåningen.

Men det fanns ju gott om barn i bygden och alla var inte från hem som hade råd att bidra till lärarinnelönen. Då avskiljde Anders ett område till vad som kom att kallas missionsträdgården. Där planterades fruktträd och anlades bäddar för bär och grönsaksodling. Ett antal bisamhällen fanns där också. Efter skoldagen hjälptes alla åt att sköta trädgården och av intäkterna skrapade man ihop återstoden till lärarinnelönen och andra omkostnader.

Så småningom styckade Anders av ett markområde strax intill, där en riktig skola byggdes, där både mina morföräldrar, mamma och hennes syskon och mina kusiner gick i skola de första åren. Numera är skolan nedlagd och ett kusinbarn till mig bor där. Mamma och pappa flyttade efter pensioneringen in i mina morföräldrars undantagsställe, som är byggt i den gamla missionsträdgården. I Nolgår’n, morfars mors barndomshem, bor en kusin till min far.

Och hur gick det för Karolina Andersdotter? Ja, hon lämnade sin far Anders Andersson och sin bror Anders Andersson i Nolgår’n och gifte sig Anders Andersson i Karforsen, med tiden nämndeman, vars far också hette Anders Andersson och var häradsdomare. Men där gick gränsen för Karolina, som var en viljestark kvinna. Det vara bara för många Anders Andersson att hålla reda på. Hon vägrade att låta även sin egen son heta Anders. Det fick bli Alfred, och därmed basta.


Karforsen i höstskrud

Karolinas svärmor Maria var också en kvinna som visste vad hon ville. Som ung hade hon blivit änka med små barn. Folk i trakten bekymrade sig över hur hon skulle klara av att sköta Karforsen själv och tyckte att hon skulle gifta om sig. De kom med det ena förslaget efter det andra, men hon avvisade alla. ”Nej, jag vet ingen jag skulle vilja ha. Ja, det skulle möjligen vara Anders Andersson, nämndeman på Gummerud,” sa hon. Detta nådde hans öron och när han friade fick han ja. Men han fick lämna sin gård och flytta till Maria på Karforsen. Något annat var inte att tänka på.

Ännu som gammal var Maria en kvinna med karaktär. När morfar var barn på 1880-talet fick den lille gossen leda henne ut när det varit åska, för att hon skulle få gå barfota i det regnvåta gräset. Det skulle vara bra, hävdade hon. Och det kan inte ha varit skadligt i alla fall, för hon blev nära 90 år.

Så ett sätt att vårda sina rötter är att vandra i åskregnsvått gräs med bara fötter!

Leve den svenska midsommaren!

Idag har jag haft äran att tala vid midsommarfirandet i Brunnsparken i Södra Vi, som bevistades av uppskattningsvis ett par tusen personer.


Men först såg vi Vimmerby Folkdanslags uppvisning vid Kröngårdens majstång, efter att ha avnjutit den sedvanliga tårtbuffén.


Solen stod för förstklassig strålkastarbelysning på årets midsommartalare.

Kära vänner!

Jag är glad och hedrad av möjligheten att få tala inför alla er denna vackra dag. Platsen och byggnaderna bär starka minnena med sig. Man känner verkligen historiens vingslag och tider som flytt när man vandrar in i Brunnsparken genom portalen från 1753. Man får tillfälle att tänka tillbaka på det gamla bondesamhället och på brunnsgästerna som lade grunden till Södra Vis välstånd.

Brunnsparken har också en plats i vår familjs privata historia. Här firade vår yngsta dotters bröllopsfest för fyra år sedan. Bröllopsmiddagen intog vi i Källhuset en lika vacker kväll som denna.

Midsommar – vad betyder det för dig? Vilka associationer fyller ditt sinne?

Skulle jag gå runt och fråga, så skulle jag nog få lika många berättelser som det finns människor här. Men jag tror det finns några saker vi alla har gemensamt.

Hur många tänker på jordgubbar? Sill och potatis? Dans kring midsommarstången?

Själv är jag uppvuxen med detta och har alltid tagit det för självklart. Det förstärktes under åren som Anders, barnen och jag bodde i Dalarna.

Vi bodde i Mora och Orsa. Där fick vi lära oss att just midsommarstången och dansen kring den var en gammal nordisk tradition som dött ut, men som Anders Zorn återinförde och blåste liv i. Sedan har den åter spritt sig över hela Sverige.

Där i Siljansbygden har varje by sin egen majstång. Att maja stången betyder att kläda den grön. Men det är inte alltid man reser den på midsommaraftonen. Det kan lika gärna ske på lördagen eller söndagen eller på sommarsolståndet eller på den gamla midsommaraftonen, dvs den 24 juni. Om man vill kan man åka runt till alla byar i trakten och vara med på majstångsresning flera dagar i sträck. Sedan står stången uppe hela året.

Men trots denna starka tradition är vi svenskar ganska ensamma om vanan att resa en stång och dansa kring den.


Girlangerna till stången bars in av barn, ledda av några spelemän.


Det gäller att spänna sig ordentligt när stången ska resas!

Om man reser i Europa träffar man på firandet av Johannes Döparens dag den 24 juni. En gång var jag tillsammans med mina föräldrar i Spanien den dagen. I Barcelona där vi bodde firade man med fyrverkerier. Men pappa är fjärilssamlare. Han brukar åka ut i ödemarken på natten och tänder starka lampor för att locka dit nattfjärilar. Men han fick snabbt släcka sina lampor och ta skydd bakom några stora stenar, när man började skjuta skarpt där ute på landsbygden.

Några år senare var jag i England vid midsommartid, på ett läger med en massa svenska ungdomar. Eftersom man inte hade något särskilt midsommarfirande där tog vi saken i egna händer och gjorde iordning en midsommarstång av en lång stång och en stör som tvärslå, som vi klädde med löv och lekte "små grodorna". Men engelsmännen tog anstöt och tyckte det var förfärligt att se oss ”dansa och hoppa kring ett kors”.

När vi bodde i Tanzania några år avstod vi från att göra en riktig midsommarstång, men alla svenskarna samlades och dansade kring en stor bougainvilleabuske. De afrikanska barnen som låg och smög på oss i buskarna hade fullt sjå att inte skratta ihjäl sig vid åsynen av de galna vitingarna som skuttade omkring! Efter dansen var det någon som varit hemma i Sverige och tagit med sig en dyrbar sillburk, som noggrant fördelades så att alla skulle få en liten smakbit från hemlandet.

För vi är nog aldrig så svenska som när vi är utomlands! Det är viktigt för oss att få träffa landsmän, att få tala sitt språk, att upprätthålla våra traditioner. Vi är nog många som gärna äter pizza, kina- och thaimat här hemma, men blir jättelyckliga när vi hittar köttbullar när vi är på semester.

Detta för mina tankar in på annat område: Våra vänner från andra länder som kommit för att bo här ibland oss i Sverige.

Här i Södra Vi har ni öppnat dörrarna för en grupp ensamkommande flyktingbarn. Ni har välkomnat dem i idrotts- och föreningsliv. Det är verkligen generöst och ni är värda en varm eloge för detta!

För jag tror det är en medmänsklig plikt att ge trygghet till dem som har flytt hemland undan krig och risk för tvångsrekrytering till soldater och har tvingats lämna sin familj.

Det är viktigt för dem att kunna bibehålla sin identitet, sin bakgrund – sina seder och traditioner, sin religion och klädedräkt. Vi behöver därför visa respekt för varandras olikheter.

Att känna trygghet i sina egna traditioner och sin bakgrund är bästa sättet att inte känna det främmande som ett hot. Därför tycker jag att vi inte ska vara rädda att fira skolavslutning i kyrkan eller dansa kring midsommastången. Det är en del av vårt svenska kulturarv.

Därför: Länge leve den svenska midsommaren!
Ett fyrfaldigt leve - den leve: Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!


Dans kring midsommarstången i Brunnsparken.

Forskare bekräftar LP:s goda missbruksvård

Mitt blogginlägg härom dagen, med några berättelser från LP-verksamhetens missbruksvård, väckte viss uppståndelse och följdes bl a upp i en artikel i Barometern , med ett antal webbkommentarer.

Fil dr Ulf Grape vid Umeå Universitet har gjort en undersökning som redovisas i Dagen idag.

Undersökningen visar att 80 procent av dem som behandlats vid LP-verksamheten de senaste åren idag lever i stort sett drogfritt. Närmare 70 procent av dem anger att kristen tro har stor betydelse för deras liv idag.

Man må säga vad man vill om kristen tro, men alla de socialförvaltningar landet runt, som skickar sina svåraste missbrukare till LP-verksamhetens olika behandlingshem, tycker uppenbarligen att ett behandlingshem på kristen grund och med goda resultat är värt chansen att missbrukaren får hjälp ur sin förnedring.

Peter Högberg gör dock en orimlig dragning, när han utifrån mitt tidigare inlägg skriver att "ateister må bli troende eller fast i skiten".

För tydlighetens skull vill jag därför understryka att det finns flera andra, alldeles utmärkta behandlingsalternativ.

Det är bra. Vi människor är olika. Det som passar en person kan vara helt galet för en annan.

Beroendecentrum i Kalmar är ett sådant, gott exempel, där flera kommuner samverkar med landstinget. Jag är glad att Beroendecentrum fått förlängt uppdrag och önskar av hela mitt hjärta att man under denna frist hittar former för en fortsättning även efter årsskiftet.

Kritisk granskning av sossarnas maktutövning tillåten?

Jag trampade uppenbarligen på en öm tå i mitt förra inlägg, om det skruvade pressmeddelandet angående Socialstyrelsens psykiatrirapport. Jag beklagar om någon tjänsteman eller företrädare för psykiatrin tog illa vid sig av min kritik. Det var inte min avsikt.

Det jag kritiserade var den kultur som Anders Henriksson (S) odlar. Det finns ett tydligt mönster, där han tar åt sig äran och solar sig i glansen av de goda resultat som åstadkommits av andras arbete, nämligen den hängivna personalen i den handgripliga hälso- och sjukvården och de hårt arbetande chefer som gör sitt yttersta för att göra vården bättre och lättare tillgänglig. De är värda all tänkbar uppmuntran och tack.

Samtidigt blundas det för de mindre hedrande resultat som finns sida vid sida med framgångarna. Pressmeddelandet om psykiatrirapporten var bara det senaste och mest flagranta exemplet.

För hur många presskonferenser har inte hållits om "pallplats" för Landstinget i Kalmar län under de senaste åren? Och det med all rätt. Både landstingets anställda och tjänstemännen mår bra av att få känna stolthet över det som är bra. Positiv feedback sporrar till ytterligare förbättringar och ger goda ringar på vattnet.

Inom parentes sagt, så var det inte så under förra mandatperioden. När framgångar och goda resultat redovisades inför landstingsstyrelsen muttrade sosseledningen och när det skrevs i positiva ordalag i personaltidningen Nerven, då skrämdes den intet ont anande skribenten bort av den dåvarande oppositionen. Man skulle inte få skriva något som kunde gynna den borgerliga majoriteten.

Det som nu har hänt är att man inte får yttra någon kritik mot den nuvarande sosseledningen eller de resultat som uppvisas.

Det är fullkomligt mänskligt att ingen blir glad över när ens brister blir uppenbara. Det är klart att det är jobbigt. Och det är lätt att i det läget skjuta budbäraren. Socialstyrelsen kan man inte gärna ge sig på, men när jag har fräckheten att påstå att man skruvat rapporteringen och blundat för viktiga delar, då blir jag en ytterst obehaglig person för dem som skyddar systemet.

Men det vill jag att alla ska ha klar för sig:

Mitt uppdrag som förtroendevald är inte att skydda systemet, utan att verka för att patienterna får bästa tänkbara vård genom hela livet, inom alla områden och i alla delar av länet. Då duger det inte att blunda för bristerna, utan tvärtom att lyfta upp dem till ytan för att man ska kunna börja jobba med dem.

Bara så kan vården bli bättre.