Dags att riva upp etableringsstoppet för familjecentraler!

Det är många föräldrar som känner sig osäkra i sitt föräldraskap. Är de här prickarna något farligt? Vad ska barnet äta, nu när det fått sin första tand? Hur hanterar jag barnets gränstestningar? Hur lär jag barnet lösa konflikter?

Folkhälsoinstitutets förre generaldirektör uttryckte vid ett besök här i Kalmar län att den enskilt viktigaste åtgärden för att på lång sikt förbättra folkhälsan, är stöd till föräldrarna.

Familjecentraler är ett sådant stöd, där landstingspersonal från mödra- och barnhälsovård arbetar sida vid sida med kommunanställda förskolelärare vid öppna förskolan och socialsekreterare. Familjecentralen blir en naturlig mötesplats, dit föräldrarna kommer för att träffa andra familjer.

Under samvaron på öppna förskolan kan man se hur andra föräldrar hanterar olika situationer, som kan fungera som förebilder i ens eget föräldraskap. Lyhörd personal kan tidigt fånga upp föräldrarnas osäkerhet och eventuella problem och hjälpa dem till rätta.

Under förra mandatperioden medverkade jag till att skriva in i landstingsplanen att etablera familjecentraler i samverkan med var och en av kommunerna. Den nuvarande majoriteten fortsatte arbetet fram till i somras, då man gjorde en "inbromsning" med anledning av det ekonomiska läget.

Majoriteten har dock agerat minst sagt veligt. Vid landstingsfullmäktige i början av mars sa landstingsrådet Ann Hellenborg (MP) från talarstolen att det skulle gå att öppna BVC i Virserum igen. Några veckor senare kunde man läsa i tidningen att landstingsmajoriteten vid ett besök där backat från löftet.

Ett mail gick i slutet av februari ut från primärvårdsledningen till basenhetscheferna i primärvården, med det glada beskedet att den politiska ledningen hade upphävt inbromsningen angående fortsatt etablering av familjecentraler. Cheferna uppmanades att återuppta samtalen med sina respektive kommuner.

Någon vecka senare fick Allianspartierna ett mail från samma avsändare, med beskedet att primärvårdsledningen inte har något uppdrag att arbeta med frågan.

Vad håller majoriteten på med, när man sprider så motstridiga besked omkring sig? Det sprider inte bara osäkerhet. Vad värre är: Veligheten sprider löje över landstingsledningen.

För att komma tillrätta med situationen och på ett tydligt sätt peka ut färdriktningen, lämnade därför Allianspartierna in en skrivelse vid dagens landstingsstyrelse. Vårt förslag är att låta landstingsfullmäktige besluta att riva upp etableringsstoppet för familjecentraler.

Nu återstår det att se om landstingsmajoriteten kan bestämma sig för vad de verkligen vill angående familjecentralerna.

Från Kristdemokraternas och Allianspartiernas sida är saken klar - vi vill att föräldrar och barn i hela länet får tillgång till familjecentral i sin hemkommun, oavsett var man bor.

Fem miljarder till pensionärerna!

Efter idogt arbete har Göran Hägglund (KD) fått med sig de övriga regeringspartierna. Idag offentliggjordes att regeringens nästa stora skattesänkning på fem miljarder går till landets pensionärer.

Skattesänkningen ger 1200-1400 kronor mer i plånboken för en pensionär med garantipension. Tillsammans med de båda tidigare stegen kommer garantipensionärerna att ha fått 4500-5400 kronor mer att röra sig med, beroende på hur hög kommunalskatten är.

Under tidigare mandatperioder med socialdemokratisk regering gjordes aldrig några skattesänkningar för landets pensionärer. Det ska vara en Alliansregering för det, med Kristdemokraterna som pådrivare, för att förbättra den ekonomiska situationen för de äldre.

Kompetensen sitter inte i läkarrocken!

När jag satte på morgonekot för en timme sedan, hörde jag min lärare i u-landsobstetrik från tropikmedicinkursen, professor Staffan Bergström, förkunna "dagens nyhet", att sjuksköterskor kan utföra kejsarsnitt precis lika framgångsrikt som läkare.

Det handlade i det här fallet om en doktorsavhandling, där man utvärderat den av nöd och läkarbrist uppkomna situationen i Mocambique, där man givit sjuksköterskor i landsbygdsdistrikt tre års utbildning i kirurgi. Att Staffan Bergström anlitats som handledare för dr Ribeiras avhandling är naturligt, eftersom Staffan arbetat i Mocambique ett antal år och väl känner till förhållandena.

Doktorsavhandlingen visar att det inte går att utröna någon som helst skillnad i resultat eller kvalitet mellan de kejsarsnitt som utförts av läkare eller dessa specialutbildade sjuksköterskor. För ett fattigt land som Mocambique är detta alltså en god investering, dels därför att sjuksköterskor har lägre löner och är billigare i drift.

Nu ska det poängteras att barnafödandet i Mocambique ligger på en helt annan nivå än i Sverige. Staffan Bergström sa i reportaget att de sjuksköterskor som ingick i studien hade gjort omkring 10.000 kejsarsnitt var, medan den mest erfarne operatören i Sverige inte kommer upp i 5.000.

Slutsatsen torde vara det chockerande konstaterandet att kompetensen inte sitter i läkarrocken utan i utbildning och erfarenhet.

Använd hjärtat, Tobias Billström!

Migrationsminister Tobias Billström (M) tycker att Sverige ska bygga barnhem i Afghanistan, Irak och Somalia, för att kunna avvisa ensamkommande flyktingbarn dit.

Vad tänker karl'n med? Inte är det hjärtat i alla fall.

Det handlar om unga människor, oftast tonåringar som flytt för sina liv. Kanske för att slippa riskera att bli tvångsrekryterade som barnsoldater. Kanske för att att få en framtid och ett hopp i en tillvaro där krig och konflikter gör ett normalt liv med studier och utbildning omöjligt.

Tror Tobias Billström att ett barnhem i svensk regi, uppbyggt mitt i en konflikthärd, skulle utgöra någon garanti för att dessa barn och ungdomar skulle få det lugn och den ro som de tagit sig runt halva jordklotet för att finna?

Skulle det inte riskera att bli en lockande måltavla dit hänsynslösa tvångsrekryterare skulle bege sig så fort de behöver påfyllning med ny kanonmat? Särskilt inte då Irak, Somalia och Afghanistan är så otrygga platser att det är få biståndsorganisationer som vågar ha kvar sina hjälparbetare där längre.

Jag inser att det är ett av de svåraste uppdragen i regeringen att vara migrationsminister. Tyvärr har Tobias Billström återigen uppvisat en förbluffande okänslighet mot utsatta och hotade människor.

Vi som haft fred i 200 år kan nog inte ens ana vilken tillvaro dessa barn har upplevt, eftersom de bedömer risken med att stanna kvar i sitt hemland farligare än riskerna med att resa över hav och kontinenter till ett okänt land i den yttersta norden.

Visst kan vi ta hand om dem - de har visat prov på stor företagsamhet och oförvägenhet. De kommer att vara till stor glädje och nytta i vårt land, om vi tar emot dem på ett gott sätt!

Därmed inte sagt att vi har en moralisk skyldighet att hjälpa på plats i konflikthärdare också, för dem som bor och vistas där. Men det är en helt annan sak.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6838577.ab

Astrid Lindgrens-priset till halvsvenska!

Det var spännande att bänka sig i filmsalen på Astrid Lindgrens Näs i Vimmerby och vänta in att klockan skulle bli prick 13.00, klockslaget för tillkännagivandet av årets pristagare för det prestigfyllda ALMA-priset, Astrid Lindgren Memorial Award.

Talespersonen för Tamer Institute, den palestinska organisationen för läsfrämjande, som fick ALMA-priset förra året, fick rätt i sitt tips i radion igår: Det är dags för en svensk barnboksförfattare nu.

Och i presentationen av pristagaren Kitty Crowther fick vi som var på plats veta att hon faktiskt är åtminstone halvsvensk. Kitty Crowther har nämligen en svensk mamma (och svensk mormor), även om pappan är engelsman och hon bor i Belgien och skriver på franska.

Kitty Crowther har en medförd hörselskada, som inte upptäcktes förrän hon var i fyraårsåldern. Hon har beskrivit att hon levde som i en bubbla, en egen värld, som hon befolkade med fantasifigurer. I sina böcker skildrar hon ofta ensamhet men också en väg ut ur ensamheten.

Efter minglet gick jag in på bokhandeln. Tyvärr fanns inga Kitty Crowthers böcker hemma och bara två finns på förlaget. Men snart ska de vara här! Förhoppningsvis kommer fler av hennes böcker nu att översättas till svenska.

Sänk inte ambitionen inom barnhälsovården!

I Sverige har vi byggt upp en barnhälsovård i världsklass, med regelbundna undersökningar, vaccinationer och kontroller, för att förebygga sjukdom och tidigt upptäcka avvikelser, för att om möjligt kunna hejda ett förlopp eller åtminstone mildra dess verkningar.

Att barnhälsovården är framgångsrik visar sig bland annat i att vi i vårt land har bland världens lägsta siffror när det gäller barnadödlighet.

I Landstinget i Kalmar län förbereds en ny uppdragsbeskrivning vad gäller ledningen för barnhälsovården. Hittills har det funnits en halvtids barnhälsovårdsöverläkare och en halvtids vårdutvecklare för barnhälsovården för norra och en halvtid av vardera funktionen för södra länet.

I det förslag som behandlades i förvaltningsrådet i veckan som gick var förslaget att det framdeles ska vara en heltidstjänst för vardera uppdraget. Det tror jag kan vara bra och skapa större samstämmighet i hela länet och därmed också en likställighet för barnen och deras föräldrar, oavsett var man bor i länet.

Det jag inte gillar i förslaget är att man tänker rekrytera en allmänläkarspecialist till tjänsten som barnhälsovårdsöverläkare.

Jag har stor respekt för allmänläkarnas kompetens och bredden i deras kunnande. De är utbildade för att vara lika förmögna att känna igen och behandla eller remittera vidare alla åldersgrupper av befolkningen, vare sig det är ett barn, en ungdom, någon mitt i livet eller en åldring.

Allmänläkare är fullt kompetenta att sköta läkarundersökningarna inom barnhälsovården. Men så fort det finns minsta misstanke om avvikelse från det normala, då är det remiss till barnspecialist som gäller. Då räcker det inte att allmänläkaren har upp till sex månaders praktik på barnklinik under sin utbildning. Då behövs pediatrikerns fulla kompetens, grundad under omkring fem års specialistutbildning och med all den kunskap specialisten tillägnat sig under ett yrkesliv, då man enbart ägnat sig åt barns sjukdomspanorama.

Därför anser jag att den rödgröna majoriteten begår ett allvarligt misstag om man inte ställer krav på att den som ska leda arbetet inom barnhälsovården har hög specialistkompetens inom området. Självklart ska det vara någon med djup kunskap om barns utveckling, deras sjukdomar och deras psykosociala behov, någon som har barn som sitt största intresse och som fokus för sitt professionella kunnande!

Förvaltningsrådet har haft MBL-information i ärendet. Om en månad behandlas ärendet enligt MBL § 11. Det är min innerliga förhoppning att man till dess ändrar kravprofilen på den tilltänkte BHV-överläkaren.

Ett dilemma är ett dilemma

En totalförlamad kvinna, sedan tiotals år beroende av respirator för att kunna andas, vill få hjälp att avsluta sitt liv. Hon önskar bli nedsövd och sedan att respiratorn stängs av. Detta kan hon av naturliga skäl inte göra själv och enligt svensk lag är inte dödshjälp tillåten.

Situationen beskriver ett etiskt dilemma, dvs ett problem där det inte finns något givet rätt svar. Det blir fel hur man än vänder sig.

Sjukvårdens uppgift är att bota, om det inte är möjligt, lindra, om det inte är möjligt, trösta, men aldrig att skada, för att citera Hippokrates. Ur den aspekten är frågan inte något dilemma. Då är det solklart att inte hjälpa henne att dö.

Å andra sidan kan man ha viss förståelse för att kvinnan tappat lusten att leva, i sitt totalförlamade tillstånd, ständigt beroende av hjälp från andra. Hade hon kunnat, så hade hon tagit sitt eget liv.

Men vi önskar ju inte att människor ska ta livet av sig annars heller. Vi vill ju ge hjälp och stöd, så att personen i fråga orkar leva vidare. Varför skulle inte nollvisionen mot självmord vara vägledande i det här fallet också?

Enligt kristdemokratisk ideologi är människovärdet en av de fem grundläggande principerna. Varje människa är unik och oersättlig och har ett oskattbart värde. Människovärdet ligger i det faktum att man är människa - inte i det man presterar eller för sina intellektuella funktioner.

Den aktuella kvinnan har genomlevt ett långt lidande. Hon vill få avsluta livet medan hon ännu har sina intellektuella funktioner i behåll. Men vem vet vad som väntar? Med gott psykologiskt stöd kanske hon kan se saken ur ett annat perspektiv och finna ro i sin situation, försona sig med sitt liv. Och vem vet, kanske det om något år finns medicinsk hjälp för hennes sjukdom?

Ett avslutat liv är för alltid förbi. Det går inte att göra en sådan gärning ogjord. Därför, mitt i min respekt för kvinnans situation, så är ändå min grundinställning att hon måste få all möjlig hjälp att leva sitt liv så helt och fullt det går, tills det tar slut av någon naturlig orsak.

Men så länge hennes vitala funktioner finns kvar, dvs hjärta, hjärna, blodomlopp, mag-tarmkanal, syresättning osv, lika länge bör vi medmänniskor finnas där med stöd och hjälp. Till ande, själ och kropp.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6799476.ab