Skrivelse till landstingsstyrelsens ordförande, Anders Henriksson (S)
Ta tillvara kompetensen hos specialistutbildade och forskarutbildade i landstinget!
Landstinget i Kalmar län står inför stora utmaningar när det gäller den framtida personalförsörjningen och kvalitetsutveckling inom i stort sett alla landstingets verksamheter.
Samtidigt finns det redan idag många av landstingets anställda, exempelvis ett antal sjuksköterskor, som har specialistutbildat sig och i en del fall forskarutbildat sig. Ibland har studierna bedrivits med stöd från landstinget, men i flera fall har vederbörande därefter fått återgå till sina forna rutinarbetsuppgifter, utan att den kunskap och kompetens som förvärvats tagits tillvara för att utveckla vården och verksamheten.
När man kommer tillbaka från en utbildning kan det upplevas frustrerande att mötas av vad man uppfattar som ointresse från arbetsgivaren. I värsta fall kan det leda till att personen i fråga söker sig till en annan arbetsgivare, som bättre förmår att ta tillvara och stimulera till utveckling av vård och kunskap.
Vid FoU-delegationens senaste möte diskuterades hur landstinget framgent kan hitta stimulerande arbetsuppgifter för anställda som forskarutbildat sig. Det är en god ansats.
Vi ser dock frågan som vidare än så, och föreslår att man omgående inventerar både vilka särskilda kompetenser som redan finns bland landstingets anställda och vilka sådana anställda som under de senaste åren lämnat landstinget för att gå till annan arbetsgivare, där man upplevt att ens kompetens tagits tillvara på ett bättre sätt.
Man bör dessutom inleda samtal med var och en för att kartlägga hur specialistkompetensen kan tas tillvara i det dagliga arbetet, men också för att sprida kunskap och kompetens till landstinget som helhet.
Utöver detta ser vi det som oundgängligt att skapa rutiner för hur den kompetens som landstingets anställda besitter och utvecklar ska tas tillvara i framtiden.
Kalmar den 4 juni 2013
Gudrun Brunegård
Landstingsråd
Kerstin Lahi
Ledamot i FoU-delegationen
lördag 8 juni 2013
torsdag 6 juni 2013
Hjälpmedel för barn och unga med funktionsnedsättningar
Jag har tidigare skrivit om möten med föräldrar till barn med flera svåra funktionshinder och de särskilda problem som de kan möta, som gör livet mer komplicerat än nödvändigt.
Efter det senaste mötet kom jag överens med Pierre Edström (FP) att ställa en gemensam interpellation till majoritetsansvarigt landstingsråd. Även våra landstingsrådskollegor Christer Jonsson (C) och Henrik Yngvesson (M) hakade på interpellationen, som följer här:
Interpellation till Lena Segerberg (S), landstingsråd med ansvar för sjukhusvård
Barnperspektiv på hjälpmedel för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar
I samband med att ansvaret för hemsjukvården 2008 övergick från Landstinget i Kalmar län till länets kommuner växlades även ansvaret för hjälpmedel över. Ett undantag fanns dock och det rörde hjälpmedel inom habiliteringen för barn och ungdomar som fortfarande är landstingets ansvar.
För en tid sedan anordnade några brukarorganisationer en studiedag för politiker om situationen för barn och ungdomar med flerfunktionshinder. Vid det tillfället framkom en rad synpunkter kring hur landstinget hanterar hjälpmedelsfrågorna. Bland annat framgick det att de hjälpmedelsriktlinjer som tagits fram är anpassade efter vuxna och inte tar hänsyn till de särskilda förutsättningar som gäller för barn och ungdomar. Det framgick inte heller tydligt vem som har det övergripande ansvaret för hjälpmedelsfrågorna på tjänstemannanivå. För ett och ett halvt år sedan skrevs ett medborgarförslag om behovet av fritidshjälpmedel. Frågan hänsköts till landstingsstyrelsens budgetberedning men sedan har inget hänt.
Landstingets ”Handlingsplan för arbetet med Barnkonventionen” slår fast att ”Ledning och alla medarbetare ska utifrån sina roller bidra till att (…) Barn och unga får samma möjligheter till vård på lika villkor oavsett kön, funktionshinder, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning och sexuell läggning”. I den checklista som ska ligga till grund för alla beslut som tas i landstinget lyfts Barnkonventionens artikel 6 fram som en grundläggande princip: ”Varje barn och ungdom ska tillåtas utvecklas i sin egen takt och utifrån egna förutsättningar” (handlingsplanens fetstilsmarkering).
Hjälpmedelsfrågorna är en oerhört viktig del för att få många människors vardag att fungera. De så kallade fritidshjälpmedlen kan på ett påtagligt sätt även bidra till att familjerna kan ge sina barn med funktionsnedsättningar stimulans och träning som förbättrar livskvaliteten, men också konkret stärker funktioner som balans och rörlighet. Därigenom kan vårdtyngden minska något och familjen kan orka med situationen lite bättre. Därför behöver ett antal frågor kring hanteringen av hjälpmedel för barn och unga med funktionsnedsättningar förtydligas.
- Tycker du att landstingets hjälpmedelsriktlinjer i tillräcklig utsträckning följer ”Handlingsplan för arbetet med Barnkonventionen” och på ett jämlikt och jämställt sätt tar hänsyn till funktionshindrade barn och ungdomars villkor och behov? Om inte – vad är du beredd att göra för att förändra situationen?
- Var i vår organisation ligger ansvaret för hjälpmedel för barn med funktionsnedsättningar?
- Vad har hänt i frågan om fritidshjälpmedel till barn och ungdomar? Var i beslutsprocessen finns medborgarförslaget?
Gudrun Brunegård, KD Pierre Edström, FP
Christer Jonsson, C Henrik Yngvesson, M
Efter det senaste mötet kom jag överens med Pierre Edström (FP) att ställa en gemensam interpellation till majoritetsansvarigt landstingsråd. Även våra landstingsrådskollegor Christer Jonsson (C) och Henrik Yngvesson (M) hakade på interpellationen, som följer här:
Interpellation till Lena Segerberg (S), landstingsråd med ansvar för sjukhusvård
Barnperspektiv på hjälpmedel för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar
I samband med att ansvaret för hemsjukvården 2008 övergick från Landstinget i Kalmar län till länets kommuner växlades även ansvaret för hjälpmedel över. Ett undantag fanns dock och det rörde hjälpmedel inom habiliteringen för barn och ungdomar som fortfarande är landstingets ansvar.
För en tid sedan anordnade några brukarorganisationer en studiedag för politiker om situationen för barn och ungdomar med flerfunktionshinder. Vid det tillfället framkom en rad synpunkter kring hur landstinget hanterar hjälpmedelsfrågorna. Bland annat framgick det att de hjälpmedelsriktlinjer som tagits fram är anpassade efter vuxna och inte tar hänsyn till de särskilda förutsättningar som gäller för barn och ungdomar. Det framgick inte heller tydligt vem som har det övergripande ansvaret för hjälpmedelsfrågorna på tjänstemannanivå. För ett och ett halvt år sedan skrevs ett medborgarförslag om behovet av fritidshjälpmedel. Frågan hänsköts till landstingsstyrelsens budgetberedning men sedan har inget hänt.
Landstingets ”Handlingsplan för arbetet med Barnkonventionen” slår fast att ”Ledning och alla medarbetare ska utifrån sina roller bidra till att (…) Barn och unga får samma möjligheter till vård på lika villkor oavsett kön, funktionshinder, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning och sexuell läggning”. I den checklista som ska ligga till grund för alla beslut som tas i landstinget lyfts Barnkonventionens artikel 6 fram som en grundläggande princip: ”Varje barn och ungdom ska tillåtas utvecklas i sin egen takt och utifrån egna förutsättningar” (handlingsplanens fetstilsmarkering).
Hjälpmedelsfrågorna är en oerhört viktig del för att få många människors vardag att fungera. De så kallade fritidshjälpmedlen kan på ett påtagligt sätt även bidra till att familjerna kan ge sina barn med funktionsnedsättningar stimulans och träning som förbättrar livskvaliteten, men också konkret stärker funktioner som balans och rörlighet. Därigenom kan vårdtyngden minska något och familjen kan orka med situationen lite bättre. Därför behöver ett antal frågor kring hanteringen av hjälpmedel för barn och unga med funktionsnedsättningar förtydligas.
- Tycker du att landstingets hjälpmedelsriktlinjer i tillräcklig utsträckning följer ”Handlingsplan för arbetet med Barnkonventionen” och på ett jämlikt och jämställt sätt tar hänsyn till funktionshindrade barn och ungdomars villkor och behov? Om inte – vad är du beredd att göra för att förändra situationen?
- Var i vår organisation ligger ansvaret för hjälpmedel för barn med funktionsnedsättningar?
- Vad har hänt i frågan om fritidshjälpmedel till barn och ungdomar? Var i beslutsprocessen finns medborgarförslaget?
Gudrun Brunegård, KD Pierre Edström, FP
Christer Jonsson, C Henrik Yngvesson, M
onsdag 5 juni 2013
Vilken prioritet har Barnkonventionen i det rödgröna landstinget?
Barnens rättigheter är en något vi inte får ge avkall på. Redan 2004, när Anders Andersson (KD) var landstingsstyrelsens ordförande, skrevs det in i landstingsplanen att "landstinget strävar efter att all verksamhet ska leva upp till intentionerna i FN:s barnkonvention". Ett barnkompetensnätverk utvecklades som följd av detta, för att arbeta in barnrättsfrågorna i hälso- och sjukvrådens verksamheter.
Under de år som gått sedan majoritetsskiftet 2006 har vi många gånger haft anledning att bekymra oss över i vad mån den rödgröna majoriteten prioriterar barnrättsarbetet. Långa tider har arbetet i barnkompetensnätverket legat nere. Det har varit svårt att få spridning för barnrättsfrågorna i exempelvis kliniker där barn inte normalt ingår i verksamheten, men mycket väl kan vistas som anhörig och/eller besökare.
Trots att en handlingsplan för arbetet med Barnkonventionen antogs för ett år sedan har jag fått signaler om att inte mycket konkret har hänt för att konkretisera och genomföra den.
För att få en bild av läget ett år efter handlingsplanens antagande ställde jag ett antal konkreta frågor, som grundar sig på olika delar av handlingsplanen, vid landstingsfullmäktige förra veckan.
Svaret besannade dessvärre mina farhågor. Fina fraser kan majoriteten leverera. Det händer helt visst en hel del bra saker i vissa delar av verksamheten, men det genomgående svaret på mina frågor var att det inte finns några siffror att redovisa, ingen statistik som följer upp i vad mån landstingets verksamheter lyckas med att sätta barnets bästa i första rummet.
Det är sorgligt att den rödgröna landstingsmajoriteten, som yvs över landstingets ständiga förbättringsarbete och öppna redovisningar av resultat, inte har kommit längre när det gäller att säkra resultaten i en sådan honnörsfråga som barnets rättigheter. Har inte barnets bästa högre prioritet?
Interpellationsdebatten visade att arbetet med att implementera Barnkonventionen i realiteten har inletts relativt nyligen. Jag lovar därför att återkomma om ett år, för att undersöka om den rödgröna majoriteten då kan redovisa några resultat.
Här nedan följer interpellationen:
Interpellation till landstingsråden Lena Segerberg (S), Linda Fleetwood (V) och Jessica Rydell (MP)
Den 15 maj firades den Internationella Familjedagen. Det ger anledning till att granska hur Landstinget i Kalmar Län arbetar med frågor som gäller barn och familjer.
Under det senaste tiotalet år har arbetet med att förverkliga FN:s barnkonvention uppmärksammats i landstinget. Bland annat formerades ett barnkompetensnätverk, som särskilt skulle fokusera barnperspektivet i landstinget.
Förra våren anordnades en barnrättskonferens, där många chefer på olika nivåer deltog. Tyvärr saknades i stort sett helt representation av chefer från ”vuxenspecialiteterna” inom hälso- och sjukvårdsförvaltningen, trots att man där möter barn både som brukare (inom t ex akutsjukvård, operation och röntgen), men också som anhöriga och besökare. Barn som har svårt somatiskt sjuka anhöriga och barn med anhöriga som vårdas inom psykiatrin och missbruksvården har ofta stora egna behov av stöd och bearbetning.
I juni 2012, för ett år sedan, antog landstingsfullmäktige Landstinget i Kalmar Läns ”Handlingsplan för arbetet med Barnkonventionen”, som ska omfatta tiden 2012 – 2014. Handlingsplanen innehåller en rad konkreta och uppföljningsbara punkter och checklistor. Den tar upp viktiga perspektiv, både om fortbildning i barnkompetens hos personal som möter barn i arbetet, om barnchecklistor inför beslut och om stöd till barn med sjuka föräldrar och nära anhöriga.
Som förtroendevald har man mycket begränsad insyn i beredningsprocessen på basenhets- eller kliniknivå. Det är därför omöjligt att överblicka hur väl barnkonsekvensbeskrivningar har införts som verktyg inför beslut. Så här mitt i perioden skulle det därför vara värdefullt att få en återkoppling om hur arbetet med att implementera barnperspektivet fortskrider i landstingets alla verksamheter.
Jag önskar därför redovisning för följande frågor för var och en av de förvaltningar som ni ansvarar för:
• Hur stor andel av chefer och anställda har numera utbildats om handlingsplanen och arbetet med barnkonventionen?
• Hur många barn till psykiskt funktionshindrade eller missbrukare har fått remiss till BUP och/eller kommunens socialtjänst sedan handlingsplanen antogs?
• I hur stor andel av basenheterna görs numera barnkonsekvensbeskrivningar i samband med beslut i respektive förvaltning? Har de i något eller några fall lett till att beslutet har justerats för att minska befarade negativa konsekvenser för barn och ungdomar?
• Vilka rutiner har utvecklats till stöd för barn till föräldrar med missbruk eller psykiskt funktionshinder, respektive allvarliga somatiska sjukdomar?
Vimmerby den 15 maj 2013
Gudrun Brunegård
Under de år som gått sedan majoritetsskiftet 2006 har vi många gånger haft anledning att bekymra oss över i vad mån den rödgröna majoriteten prioriterar barnrättsarbetet. Långa tider har arbetet i barnkompetensnätverket legat nere. Det har varit svårt att få spridning för barnrättsfrågorna i exempelvis kliniker där barn inte normalt ingår i verksamheten, men mycket väl kan vistas som anhörig och/eller besökare.
Trots att en handlingsplan för arbetet med Barnkonventionen antogs för ett år sedan har jag fått signaler om att inte mycket konkret har hänt för att konkretisera och genomföra den.
För att få en bild av läget ett år efter handlingsplanens antagande ställde jag ett antal konkreta frågor, som grundar sig på olika delar av handlingsplanen, vid landstingsfullmäktige förra veckan.
Svaret besannade dessvärre mina farhågor. Fina fraser kan majoriteten leverera. Det händer helt visst en hel del bra saker i vissa delar av verksamheten, men det genomgående svaret på mina frågor var att det inte finns några siffror att redovisa, ingen statistik som följer upp i vad mån landstingets verksamheter lyckas med att sätta barnets bästa i första rummet.
Det är sorgligt att den rödgröna landstingsmajoriteten, som yvs över landstingets ständiga förbättringsarbete och öppna redovisningar av resultat, inte har kommit längre när det gäller att säkra resultaten i en sådan honnörsfråga som barnets rättigheter. Har inte barnets bästa högre prioritet?
Interpellationsdebatten visade att arbetet med att implementera Barnkonventionen i realiteten har inletts relativt nyligen. Jag lovar därför att återkomma om ett år, för att undersöka om den rödgröna majoriteten då kan redovisa några resultat.
Här nedan följer interpellationen:
Interpellation till landstingsråden Lena Segerberg (S), Linda Fleetwood (V) och Jessica Rydell (MP)
Uppföljning av ”Handlingsplan för arbetet med Barnkonventionen”
Den 15 maj firades den Internationella Familjedagen. Det ger anledning till att granska hur Landstinget i Kalmar Län arbetar med frågor som gäller barn och familjer.
Under det senaste tiotalet år har arbetet med att förverkliga FN:s barnkonvention uppmärksammats i landstinget. Bland annat formerades ett barnkompetensnätverk, som särskilt skulle fokusera barnperspektivet i landstinget.
Förra våren anordnades en barnrättskonferens, där många chefer på olika nivåer deltog. Tyvärr saknades i stort sett helt representation av chefer från ”vuxenspecialiteterna” inom hälso- och sjukvårdsförvaltningen, trots att man där möter barn både som brukare (inom t ex akutsjukvård, operation och röntgen), men också som anhöriga och besökare. Barn som har svårt somatiskt sjuka anhöriga och barn med anhöriga som vårdas inom psykiatrin och missbruksvården har ofta stora egna behov av stöd och bearbetning.
I juni 2012, för ett år sedan, antog landstingsfullmäktige Landstinget i Kalmar Läns ”Handlingsplan för arbetet med Barnkonventionen”, som ska omfatta tiden 2012 – 2014. Handlingsplanen innehåller en rad konkreta och uppföljningsbara punkter och checklistor. Den tar upp viktiga perspektiv, både om fortbildning i barnkompetens hos personal som möter barn i arbetet, om barnchecklistor inför beslut och om stöd till barn med sjuka föräldrar och nära anhöriga.
Som förtroendevald har man mycket begränsad insyn i beredningsprocessen på basenhets- eller kliniknivå. Det är därför omöjligt att överblicka hur väl barnkonsekvensbeskrivningar har införts som verktyg inför beslut. Så här mitt i perioden skulle det därför vara värdefullt att få en återkoppling om hur arbetet med att implementera barnperspektivet fortskrider i landstingets alla verksamheter.
Jag önskar därför redovisning för följande frågor för var och en av de förvaltningar som ni ansvarar för:
• Hur stor andel av chefer och anställda har numera utbildats om handlingsplanen och arbetet med barnkonventionen?
• Hur många barn till psykiskt funktionshindrade eller missbrukare har fått remiss till BUP och/eller kommunens socialtjänst sedan handlingsplanen antogs?
• I hur stor andel av basenheterna görs numera barnkonsekvensbeskrivningar i samband med beslut i respektive förvaltning? Har de i något eller några fall lett till att beslutet har justerats för att minska befarade negativa konsekvenser för barn och ungdomar?
• Vilka rutiner har utvecklats till stöd för barn till föräldrar med missbruk eller psykiskt funktionshinder, respektive allvarliga somatiska sjukdomar?
Vimmerby den 15 maj 2013
Gudrun Brunegård
måndag 20 maj 2013
Sommarstängning av sjukvården på södra Öland
Hur hanterar hälso- och sjukvården det mångdubblade befolkningstrycket på Öland under sommaren med personalens rätt till semester?
Tillvägagångssätten är minst sagt olika. I Borgholm bemannar man upp och ökar öppethållandet, i Färjestaden och Mörbylånga stänger man växelvis.
Hur påverkar det befolkningens rätt till vård på lika villkor? Vilka åtgärder tänker ansvarig politiker vidta för att säkerställa att vården ges på lika villkor till bofasta och tillresta?
Det vill jag få svar på genom denna interpellation, som jag idag har lämnat in på landstingets kansli.
Interpellation till primärvårdsansvariga landstingsrådet Jessica Rydell (MP)
Öland är ett av Sveriges viktigaste resmål under sommaren. Befolkningen mångdubblas under några månader. Av naturliga skäl sammanfaller öns befolkningsmässiga och ekonomiska högsäsong med sjukvårdspersonalens traditionella semestertid.
Även om de flesta semesterfirarna är fullt friska, så kan det bli problematiskt för hälso- och sjukvården, som kan beskrivas som en servicebransch inom sektorn liv och hälsa. Många av Ölands sommarboende är äldre, med ett antal kroniska sjukdomar som kan behöva brådskande sjukvårdsbedömning även under semestern. Också en yngre, i grunden frisk semesterfirare, kan drabbas av akuta infektioner, småskador eller olycksfall, som kräver kontakt med sjukvården.
Hur kan man då lösa dilemmat med personalens rätt till semester just under den tid på året då trycket är som allra störst?
Hälsocentralerna på Öland har av mångårig tradition löst somrarna på diametralt olika sätt. På mellersta och norra Öland drar man nytta av utomlänspatienternas sjukvårdsbehov, för att förstärka hälsocentralens intäkter. Semestervikarier rekryteras exempelvis bland sjukvårdspersonal från andra delar av landet, som kan tänka sig att kombinera familjens ölandssemester med ett extraknäck. I Borgholm ökar man under den mest intensiva tiden öppethållandet fram till sena kvällen. På södra Öland brukar man växelvis stänga hälsocentralen i Färjestaden och i Mörbylånga, en period vardera.
När jag möter ölänningar uttrycker de total oförståelse för att den anpassning till det ökade sjukvårdsbehovet som man lyckas möta på norra Öland inte går att lösa på öns södra del.
Mina frågor till primärvårdsansvarigt landstingsråd är därför följande:
- Hur kommer öppethållandet se ut för Ölands respektive hälsocentraler sommaren 2013?
- Anser du att befolkningen på Öland får sjukvård på lika villkor?
- Vilka åtgärder har du för avsikt att vidta för att den bofasta och tillresta befolkningen på Öland ska få likvärdig tillgång till hälso- och sjukvård under sommaren?
Kalmar den 13 maj 2013
Gudrun Brunegård
Tillvägagångssätten är minst sagt olika. I Borgholm bemannar man upp och ökar öppethållandet, i Färjestaden och Mörbylånga stänger man växelvis.
Hur påverkar det befolkningens rätt till vård på lika villkor? Vilka åtgärder tänker ansvarig politiker vidta för att säkerställa att vården ges på lika villkor till bofasta och tillresta?
Det vill jag få svar på genom denna interpellation, som jag idag har lämnat in på landstingets kansli.
Interpellation till primärvårdsansvariga landstingsrådet Jessica Rydell (MP)
Öland är ett av Sveriges viktigaste resmål under sommaren. Befolkningen mångdubblas under några månader. Av naturliga skäl sammanfaller öns befolkningsmässiga och ekonomiska högsäsong med sjukvårdspersonalens traditionella semestertid.
Även om de flesta semesterfirarna är fullt friska, så kan det bli problematiskt för hälso- och sjukvården, som kan beskrivas som en servicebransch inom sektorn liv och hälsa. Många av Ölands sommarboende är äldre, med ett antal kroniska sjukdomar som kan behöva brådskande sjukvårdsbedömning även under semestern. Också en yngre, i grunden frisk semesterfirare, kan drabbas av akuta infektioner, småskador eller olycksfall, som kräver kontakt med sjukvården.
Hur kan man då lösa dilemmat med personalens rätt till semester just under den tid på året då trycket är som allra störst?
Hälsocentralerna på Öland har av mångårig tradition löst somrarna på diametralt olika sätt. På mellersta och norra Öland drar man nytta av utomlänspatienternas sjukvårdsbehov, för att förstärka hälsocentralens intäkter. Semestervikarier rekryteras exempelvis bland sjukvårdspersonal från andra delar av landet, som kan tänka sig att kombinera familjens ölandssemester med ett extraknäck. I Borgholm ökar man under den mest intensiva tiden öppethållandet fram till sena kvällen. På södra Öland brukar man växelvis stänga hälsocentralen i Färjestaden och i Mörbylånga, en period vardera.
När jag möter ölänningar uttrycker de total oförståelse för att den anpassning till det ökade sjukvårdsbehovet som man lyckas möta på norra Öland inte går att lösa på öns södra del.
Mina frågor till primärvårdsansvarigt landstingsråd är därför följande:
- Hur kommer öppethållandet se ut för Ölands respektive hälsocentraler sommaren 2013?
- Anser du att befolkningen på Öland får sjukvård på lika villkor?
- Vilka åtgärder har du för avsikt att vidta för att den bofasta och tillresta befolkningen på Öland ska få likvärdig tillgång till hälso- och sjukvård under sommaren?
Kalmar den 13 maj 2013
Gudrun Brunegård
tisdag 7 maj 2013
Vitsippspris och riksdagsmannabesök på vårfesten
Det är tradition att Kristdemokraterna i Vimmerby bjuder in till vårfest när vitsipporna blommar som allra vackrast. Då är ju också den perfekta tiden att dela ut Vitsippspriset till någon person eller organisation som utför behjärtansvärda ideella insatser.
Årets vårfest blev en härlig kombination av allsång om våren, pristagarens överraskade glädje, inspirerande tal och supergott fika i mysig cafémiljö i Mitt Hem i Vimmerby.
Britta-Maria Gustafsson, som var inbjuden att leda allsången i vårens tecken, fick mottaga Vitsippspriset av mig, i rollen som lokalavdelningens ordförande, och riksdagsledamoten Anders Andersson, som hon fotograferade när han gifte sig med sin Lena för nästan exakt 35 år sedan.
Motiveringen var:
"Under en lång följd av år har Britta-Maria Gustafsson lagt en stor del av sin energi och sitt engagemang i sångens och musikens tjänst, både som sångledare av Storebrokören och andra körer och ensembler. Hon besöker också regelbundet äldreboenden, där hon leder sångstunder som bidrar till de äldres trivsel och välbefinnande.
Britta-Maria Gustafsson är en eldsjäl i ordets bästa bemärkelse, och är värd all uppmuntran och erkännande för sin långa gärning i musikens tecken."
Efter prisutdelningen ledde Britta-Maria de församlade i allsång, med "Vitsippan ute i backarna står" som första sång.
Mellan sångerna höll Anders Andersson ett inspirerande anförande där han både berättade en del från sitt arbete i riksdagen, men också tog upp annat aktuellt i politiken.
- Efter söndagskvällens partiledardebatt i TV där föräldraförsäkringen blev en av de frågor som avhandlades bör det än en gång betonas: Makten ska ligga hos föräldrarna. Barns behov ska vara i fokus för beslut som berör barnen. Jag kan inte acceptera att barnen användas som ett verktyg för att uppnå andra mål som jämställdhet hur angeläget det än är, sade Anders Andersson.
- När andra partier talar om tvångsdelning och tredelning av uttaget av föräldraförsäkringen är vår ståndpunkt klar. Föräldrarna ska själva få bestämma vad som passar dem och deras barn bäst. De kan själva bedöma hur de bäst skapar tid med sina barn. För oss kristdemokrater är det självklart att låta barnpespektivet råda över politikerperspektivet, fortsatte han.
Kristdemokraterna genomför nu i maj månad sin vårkampanj under temat: En bra skola för hela livet. Till kampanjen har en tidning, Vardagsliv, tagits fram, som kommer att spridas, bland annat i samband med Vimmerby vårmarknad.
Årets vårfest blev en härlig kombination av allsång om våren, pristagarens överraskade glädje, inspirerande tal och supergott fika i mysig cafémiljö i Mitt Hem i Vimmerby.
Britta-Maria Gustafsson, som var inbjuden att leda allsången i vårens tecken, fick mottaga Vitsippspriset av mig, i rollen som lokalavdelningens ordförande, och riksdagsledamoten Anders Andersson, som hon fotograferade när han gifte sig med sin Lena för nästan exakt 35 år sedan.
Motiveringen var:
"Under en lång följd av år har Britta-Maria Gustafsson lagt en stor del av sin energi och sitt engagemang i sångens och musikens tjänst, både som sångledare av Storebrokören och andra körer och ensembler. Hon besöker också regelbundet äldreboenden, där hon leder sångstunder som bidrar till de äldres trivsel och välbefinnande.
Britta-Maria Gustafsson är en eldsjäl i ordets bästa bemärkelse, och är värd all uppmuntran och erkännande för sin långa gärning i musikens tecken."
Efter prisutdelningen ledde Britta-Maria de församlade i allsång, med "Vitsippan ute i backarna står" som första sång.
Mellan sångerna höll Anders Andersson ett inspirerande anförande där han både berättade en del från sitt arbete i riksdagen, men också tog upp annat aktuellt i politiken.
- Efter söndagskvällens partiledardebatt i TV där föräldraförsäkringen blev en av de frågor som avhandlades bör det än en gång betonas: Makten ska ligga hos föräldrarna. Barns behov ska vara i fokus för beslut som berör barnen. Jag kan inte acceptera att barnen användas som ett verktyg för att uppnå andra mål som jämställdhet hur angeläget det än är, sade Anders Andersson.
- När andra partier talar om tvångsdelning och tredelning av uttaget av föräldraförsäkringen är vår ståndpunkt klar. Föräldrarna ska själva få bestämma vad som passar dem och deras barn bäst. De kan själva bedöma hur de bäst skapar tid med sina barn. För oss kristdemokrater är det självklart att låta barnpespektivet råda över politikerperspektivet, fortsatte han.
Kristdemokraterna genomför nu i maj månad sin vårkampanj under temat: En bra skola för hela livet. Till kampanjen har en tidning, Vardagsliv, tagits fram, som kommer att spridas, bland annat i samband med Vimmerby vårmarknad.
söndag 5 maj 2013
Konkret stöd till familjer med flerfunktionshindrade barn
Barn och ungdomar med flera samtidiga svåra funktionsnedsättningar och deras familjer har svårt att få den hjälp de behöver för att klara sitt dagliga liv och utveckling. Vid en studiedag nyligen gav Kalmars RBU-förening (Riksförbundet för rörelsehindrade Barn och Ungdomar) en närmast plågsam beskrivning av den dagliga kamp deras tillvaro innebär.
En tillvaro där familjer, utmattade på grund av sömnbrist, ständig passning och tunga lyft, tvingas vända ut och in på sig själva när de söker stöd. Där föräldrarna upplever sig och sina motiv ifrågasatta på gränsen till kriminella, när allt de begär är stöd för att orka vara föräldrar till ett barn med stora behov - och för att räcka till även barnets syskon och varandra.
En tillvaro där det funktionshindrade barnets behov undan för undan förändras, oftast ökar i omfattning, på grund av att barnet växer och blir tyngre och mer svårskött, krampanfall tenderar att bli fler och allvarligare, samtidigt som föräldrarna blir äldre och kanske inte orkar med nattvaken lika bra som när barnet var yngre. Där föräldrarna med eftertryck poängterar att de älskar sina barn över allt annat och verkligen inte vill lämna bort dem till korttids, men måste göra det för att orka.
En tillvaro där det är oklart vart man ska vända sig för att få de hjälpmedel som behövs till barnets vardag och fritid. Där det inte går att hitta någon tjänsteman som har utpekat ansvar för hjälpmedel till barn.
En tillvaro där hjälpmedelsriktlinjerna uppfattas "som den heliga Graal" - omöjliga att hitta, och när man väl finner dem så saknas avsnitt som gäller barn. Sammantaget bedöms Landstinget i Kalmar län vara sämst i klassen, när man jämför med andra landsting i grannskapet.
Dessa familjer är värda all beundran, men de är ännu mer betjänta av konkret stöd.
Slutsatsen är att hjälpmedelsriktlinjerna behöver kompletteras, så att barn blir en särskild målgrupp. En depå behöver byggas upp för uthyrning och lån av hjälpmedel. Det skulle behövas ett lekotek där barn, korttids och familjer kan prova och låna hjälpmedel för kortare eller längre tid. Och sist men inte minst, familjerna behöver få en samordnare, som hjälper till att samordna de oräkneliga kontakterna med olika myndigheter, sjukvård, habilitering, sjukgymnastik, träning, korttids, kommunkontakter osv.
Det kanske kostar några kronor, inte minst i uppbyggnadsskedet, men jag är övertygad om att det kommer att betala sig mångfalt, genom att barnen får bättre möjlighet att träna och upprätthålla olika funktioner, vilket minskar belastningen på föräldrarna och andra vårdare.
Om dessutom fler vanliga, sunda par eller familjer ställde sig till förfogande som stödfamiljer, som kunde avlasta någon helg i månaden, så att det funktionshindrade barnets föräldrar kunde få sova ut och ägna lite tid åt barnets syskon och varandra, så skulle det förbättra familjernas förutsättningar att orka med situationen.
Anna Samby, ordförande i RBU Kalmar, och Trine Nyberg, sekreterare, informerade om tillvaron som föräldrar till barn med flerfunktionshinder.
En tillvaro där familjer, utmattade på grund av sömnbrist, ständig passning och tunga lyft, tvingas vända ut och in på sig själva när de söker stöd. Där föräldrarna upplever sig och sina motiv ifrågasatta på gränsen till kriminella, när allt de begär är stöd för att orka vara föräldrar till ett barn med stora behov - och för att räcka till även barnets syskon och varandra.
En tillvaro där det funktionshindrade barnets behov undan för undan förändras, oftast ökar i omfattning, på grund av att barnet växer och blir tyngre och mer svårskött, krampanfall tenderar att bli fler och allvarligare, samtidigt som föräldrarna blir äldre och kanske inte orkar med nattvaken lika bra som när barnet var yngre. Där föräldrarna med eftertryck poängterar att de älskar sina barn över allt annat och verkligen inte vill lämna bort dem till korttids, men måste göra det för att orka.
En tillvaro där det är oklart vart man ska vända sig för att få de hjälpmedel som behövs till barnets vardag och fritid. Där det inte går att hitta någon tjänsteman som har utpekat ansvar för hjälpmedel till barn.
En tillvaro där hjälpmedelsriktlinjerna uppfattas "som den heliga Graal" - omöjliga att hitta, och när man väl finner dem så saknas avsnitt som gäller barn. Sammantaget bedöms Landstinget i Kalmar län vara sämst i klassen, när man jämför med andra landsting i grannskapet.
Dessa familjer är värda all beundran, men de är ännu mer betjänta av konkret stöd.
Slutsatsen är att hjälpmedelsriktlinjerna behöver kompletteras, så att barn blir en särskild målgrupp. En depå behöver byggas upp för uthyrning och lån av hjälpmedel. Det skulle behövas ett lekotek där barn, korttids och familjer kan prova och låna hjälpmedel för kortare eller längre tid. Och sist men inte minst, familjerna behöver få en samordnare, som hjälper till att samordna de oräkneliga kontakterna med olika myndigheter, sjukvård, habilitering, sjukgymnastik, träning, korttids, kommunkontakter osv.
Det kanske kostar några kronor, inte minst i uppbyggnadsskedet, men jag är övertygad om att det kommer att betala sig mångfalt, genom att barnen får bättre möjlighet att träna och upprätthålla olika funktioner, vilket minskar belastningen på föräldrarna och andra vårdare.
Om dessutom fler vanliga, sunda par eller familjer ställde sig till förfogande som stödfamiljer, som kunde avlasta någon helg i månaden, så att det funktionshindrade barnets föräldrar kunde få sova ut och ägna lite tid åt barnets syskon och varandra, så skulle det förbättra familjernas förutsättningar att orka med situationen.
torsdag 11 april 2013
Frustration räcker inte, Linda Fleetwood!
Linda Fleetwood (V), landstingsråd med ansvar för psykiatrin i länet, kommenterar i dagens Barometern Alliansens förslag om en Ungdomshälsa, som en samlad väg in i vården för unga i hela länet. Hon säger att vi slår in öppna dörrar och att det pågår ett intensivt arbete. Hennes "förhoppning och tro" är att en lösning ska finnas om ett år.
Samtidigt slinker det ur henne att hon haft frågan på sitt bord i flera år nu.
Så är det. Och det enda man kan konstatera är att inte mycket har hänt.
Redan 2009 gjorde Sociastyrelsen en granskning av hur barn och unga med psykiska besvär tas omhand i vårt län. Man konstaterade att uppdragsbeskrivningen för skola, primärvård och barn- och ungdomspsykiatrin vad gäller första linjens psykiatri var bristfällig. Vid ett möte våren 2011 gav Socialstyrelsen landstinget och kommunerna i uppdrag att ta fram en tydlig rollfördelning mellan skolhälsovården, primärvården och BUP.
Hösten 2011 ställde jag en interpellation till Linda Fleetwood och hennes kollega i majoriteten, Jessica Rydell (MP), som ansvarar för primärvården i länet. Jag frågade då hur arbetet gick för att i samförstånd med kommunerna hitta lösningar för att inte barn och unga som mår dåligt ska falla mellan stolarna.
I mars 2012 ställde jag en ny interpellation till Linda Fleetwood på samma tema. Hela tiden glider svaren och inger förhoppningar om att något är på gång inom det närmaste året.
Hur länge ska unga som mår dåligt fortsätta bollas runt? Varför inte ta Alliansens utsträckta hand och bygga upp en ungdomshälsa, där man samlar alla goda krafter och samverkar för att ge en tydlig väg in i vården?
Det räcker inte att vara frustrerad över att det tar sådan tid att få en struktur för ungdomshälsovården, Linda. Det är du som har ansvaret. Det är handling som räknas.
Samtidigt slinker det ur henne att hon haft frågan på sitt bord i flera år nu.
Så är det. Och det enda man kan konstatera är att inte mycket har hänt.
Redan 2009 gjorde Sociastyrelsen en granskning av hur barn och unga med psykiska besvär tas omhand i vårt län. Man konstaterade att uppdragsbeskrivningen för skola, primärvård och barn- och ungdomspsykiatrin vad gäller första linjens psykiatri var bristfällig. Vid ett möte våren 2011 gav Socialstyrelsen landstinget och kommunerna i uppdrag att ta fram en tydlig rollfördelning mellan skolhälsovården, primärvården och BUP.
Hösten 2011 ställde jag en interpellation till Linda Fleetwood och hennes kollega i majoriteten, Jessica Rydell (MP), som ansvarar för primärvården i länet. Jag frågade då hur arbetet gick för att i samförstånd med kommunerna hitta lösningar för att inte barn och unga som mår dåligt ska falla mellan stolarna.
I mars 2012 ställde jag en ny interpellation till Linda Fleetwood på samma tema. Hela tiden glider svaren och inger förhoppningar om att något är på gång inom det närmaste året.
Hur länge ska unga som mår dåligt fortsätta bollas runt? Varför inte ta Alliansens utsträckta hand och bygga upp en ungdomshälsa, där man samlar alla goda krafter och samverkar för att ge en tydlig väg in i vården?
Det räcker inte att vara frustrerad över att det tar sådan tid att få en struktur för ungdomshälsovården, Linda. Det är du som har ansvaret. Det är handling som räknas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
